Idag börjar det kännas som om inflyttningen i vår paviljong äntligen börjar närma sig. Huset städas nu. Det som blev fel med mitt och min talpedagogkollegas rum ska rättas till och väggar ska byggas, så att vi får lika stora rum. Telefon- och datorkablar ska dras in. Vi har bestämt var dosorna ska sitta. I morgon handlar vi telefoner. På onsdag ska möblerna bäras in och monteras.
Jag fattar inte vad tålmodiga och glada vi är trots allt. Barnen flyter med i det. Det mesta går med små medel. Fortfarande tar jag en dag i taget. Jag har inget att planera direkt. Jag finns mest till hands. Sjunger. En kollega skojar och säger att jag har sånger på lager som passar till allt. Jag kan bara hålla med. Sångerna bara poppar upp i mig…. Kommer fel lådor, till fel rum så kan jag sjunga: ”Ska vi… ska vi byta grejor?” Och om någon frågar vad vi gör vid dåligt väder, då passar: ”Om det börjar regna, kan vi klappa händerna… ” och så vidare… Höstens sång med eleverna är ”På en öde ö i havet”. Och den kan ju passa oss alldeles utmärkt nu när vår paviljong blir som en egen ö, på skolgårdshavet. Av en slump har vi hamnat där med. Vi skulle ju ha flyttat till ett annat ställe först.
Jag är rätt så nöjd just nu. Jag har några spännande projekt på gång. Jag vet att nöjdheten snabbt kan vända till något annat. Bäst att passa på och njuta, medan livet är så här då.