Dagen före julafton gör jag klart det som väntat ett tag. Och det är väl inte så illa, eftersom adventstid betyder väntan.
I köket sätter jag upp en ny kakellist, eftersom den gamla inte går att använda där, hantverkarna i stambytet satte kakelraderna svajigt. Och eftersom jag har både grått, vitt och svart i köket, får listen vara svart den här gången. Kanske kan jag måla den sen med magnetfärg.
Jag känner mig kreativ och beslutsam. Jag hittar lösningar för att få den på plats, eftersom jag bara har två händer att hålla med. Jag är inte heller rädd för att borra. Blir fel, så blir det. Och det här ska bli klart idag.
Jag ska vara hemma på jullovet. Det är ovanligt. Inga resor varken norrut eller söderut. Så har jag tid att fixa med mitt hem, det som är kvar att göra efter stambytet. Med en suck, inser jag att det är det jag har att göra. Jag kan drömma och önska så mycket som helst, det blir inte som jag hade velat.
Tystnaden är här och jag får fylla den själv, med det jag kan påverka. Göra mitt bästa med tiden. Göra det bästa för mig och de och det som faktiskt finns här. Dagen före dopparedagen.