Jag växte upp med en mamma som kunde spela piano. Det ville jag med göra. Tyvärr ville inte min begåvning att jag skulle kunna som hon. Jag övade – precis som många andra flickor – Fà¼r Elise, tills fingrarna glödde. Jag kom igenom den till slut. Nu kan jag inte lyssna på den ens.
Sen tog jag mitt eget instrument, rösten, och sjöng och sjöng, schlager efter schlager på svensktoppen, lika envist och outtröttligt som jag spelat, kära Anna-Lena Löfgren, Lill Lindfors, Siw Malmqvist, Ann-Louise Hansson, gjorde rullband efter rullband med sånger jag kunde sjunga med i, tills jag kunde texterna, harmonierna och stämsången. Jag skulle bli sångerska ju!

En sommar hos min kusin Anita, lärde jag, genom henne, känna Robert Brobergs musik och texter i ”Helrobban blandar och ger”, oj vad vi sjöng och tittade på honom på Liseberg en hel sommar.
Först var det Svensktoppen som gällde, sen kom engelskan med Beatles och Tio i topp. Vi började också dansa till Tio i topplåtarna, på klassfester på mellanstadiet. Och sjunga på svengelska.
När jag gick i sjunde klass ställde jag upp i en amatörsångtävling och sjöng Båtlåt. Kom på andra plats. Tja… Vilket mod! Alldeles själv!

Jag trodde dessutom på sångtexterna och levde mig in i det jag sjöng. Väldigt många gånger rann tårarna på mig när jag sjöng. Marie Bergman sa till mig för några år sedan: ”Dana, det är publiken som ska gråta, inte du!” Hahahaha… det hade jag behövt höra för länge sen. Då hade jag kanske blivit mer sångerska än jag är.

Jag kan/kunde väldigt många sånger i den svenska låtskatten. Allt från Bellman och Taube till Marie Bergman och Monica Törnell. Men det kom senare, när jag började spela gitarr…