Syrran gick i musikskolan för att lära sig spela gitarr, men där hade jag ju redan varit och visste att det inte var något för mig. Istället lärde jag mig att spela gitarr själv och med hjälp av pojkvännen. Autodidakt. Jag spelade och spelade. Sjöng och spelade ännu mer. Jag fick sjunga tillsammans med ett par-tre år äldre duktiga musikerkillkompisar. Jag fick sjunga Maria Magdalena-rollen i Jesus Christ Superstar. Jag älskade verkligen att sjunga den rollen och öva musikalen med en hel grupp musiker och kör. Men jag älskade inte att uppträda. Jag var alldeles för nervös för att stå inför en publik och ta emot applåder. Det kunde jag inte med, tyvärr, jag som så gärna ville vara sångerska.

Jag blev ungefär samtidigt, på ett eller annat sätt, engagerad i FNL-gruppen där jag bodde. Och genom temöten och sånggruppen, kom min håg till att engagera mig politiskt i vänsterrörelsen. Det var Fria Proteatern för fulla muggar, Hoola Bandoola Band, Norrbottens Järn, Monica Törnell, Turid, Marie Bergman och annat. På engelska fanns folkrocken med James Taylor, Carole King och Joni Mitchell. Sång och musik. Jag sjöng och spelade. Då var det bra att jag kunde spela gitarr. Fast inte som killarna kunde. Men på mitt eget vis.
Lite senare fick jag vara med och sjunga in en valskiva för SKP. Det var skoj! Först då hörde jag mina lidingö-in. Jag har fortfarande kvar dem, trots att jag aldrig bott där. Och så kom folkmusiken in i mitt hjärta. Sången. Dansen. Danserna. Polskorna. Att dansa med en man som kunde föra, vilken lycka!

Allt detta var en viktig del i mitt liv, där jag kände mig hemma och kunde växa och lära. Vi var viktiga, både för världens politiska utveckling och för varandra.

Här är en lång låt som Fria Proteatern spelade, Bonnieroperan, ur Typerna och draken. Jättebra! Inspirerande! Kul! Viktigt i kampen! Jodå, jag kan hela!