Jag har för en gångs skull gjort något särskilt i dag. I vanliga fall skulle jag inte ha gjort något särskilt. Det här var ingen vanlig söndag…
Först lade jag upp ett par nya byxor, som jag köpte för två månader sedan. De har legat i en hög och väntat på mig. Sedan gick jag på öppet hus hos min kära fröken Gunvor. Hon fyllde 75 år i tisdags. Det var roligt att se hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Mest fascinerad blev jag av att se barnbarnbarnets pappa visa tungan för bebin och se att hon svarade på det efter en lite stund. Numera vet föräldrarna om att bebisen tidigt härmar och har utbyte av en sådan kontakt. Att knyta an är så viktigt. Och jag är så glad att ha kontakt med Gunvor. Hon har dessutom känt mig sedan jag var 6 år gammal. Oj, så länge! Och snacka om att jag är bra på att härma Gunvor, jag har ju gått i hennes fotspår både här och där…
Gunvor – Dana:
småskollärarinna – lågstadielärare,
speciallärare – specialpedagog,
talpedagog – talpedagog,
sjunga i kyrkokören sopran – sjunga i kyrkokören alt
Och med bara en blick så vet vi att vi tycker om varandra! Det är kontakt!
Fler människor fick Leif och jag möta i dag när vi skulle träffa Astrids pojkväns föräldrar, Ankie och Olle, för första gången. Jag var lite orolig innan. Tänk om jag gör bort mig och vad ska Astrid säga då? Vågar jag berätta om att jag bryr mig om vad det står på bilarnas registreringsskyltar, särskilt min egen? Att jag är höjdrädd och inte gillar musslor t ex. Men nej då, det gick bra att prata med dem. Det är ju inte självklart att det går bra att träffa nya människor, men jag hoppas att vi ses igen och jag tror att Erik och Astrid är nöjda med oss föräldrar. Jag vet att vi har fina barn! Jag är nöjd idag!