Vad konstigt och märkligt det är med inspiration. Plötsligt är den bara där. En mening. En musikslinga. På väg till jobbet, i onsdags tror jag det var. Jag sjöng den om och om igen. Spelade in den på mobilen. Lyssnade på den igen i går. Hittade en dikt av Rumi att sätta ihop den med. Inget svårt, jag tog den första som står på sidan om Rumi.

Allt började med ett rop från min krävande själ:
“Ge mig näring, för jag är hungrig, och skynda dig,
för tiden är ett skarpt svärd.”

I förmiddags spelade jag in en arbetskopia. Får se om det blir mer. Men jag är nöjd oavsett. Jag kan.
Att jag kunde ger också en mening, som landat i mig de sista veckorna. Att om jag skulle göra musik till Rumis dikter, så måste det vara i min språkdräkt, i min kulturella bakgrund. Därför har det varit svårt att komma vidare, för jag tänkte först och i flera år att det skulle låta arabiskt. Men det arabiska känner jag inte till. Men min egen musik kan jag vara i kontakt med.

Solen skiner. Blommorna blommar. Snart är det semester.
Igår var det fullmåne. Här är den.