Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte skrivit här på länge. Och det är lätt att förklara, hör bara:
Jag har haft så mycket att göra på jobbet.
Jag har haft annat att göra.
Jag är så upptagen med föreningen där jag är kassör.
Ingenting har dykt upp i mitt sinne att skriva om.
Jag har sorg.
Kreativiteten har gått andra vägar.
Plötsligt har tiden bara gått.
Jag har inte haft lust att skriva.
Hemsidan är inte lika viktig för mig numera.
Tiden räcker inte till.
Jag har ingen inspiration.
Jag har varit bortrest.

Ja så där kan jag skriva, och vad är sant av det? Allt. En gnutta sanning finns i allt. Men hade jag velat, så skulle jag. Jag ville inte alltså.
Nu är jag här. Sjuk. En bakterie i halsen knockade mig totalt i måndags. Först hade jag bara lite ont i halsen, ett par dagar innan, knappt märkbart. Sen BOOOM! Febern kom och var över 39,5, jag kunde inte äta, inte dricka, inte prata. Jag hade ont som jag aldrig någonsin haft i hela mitt liv. Vad gör en människa som lever själv i en sån situation? Jag ville ju inte heller smitta ner någon. Och ingen ville bli smittad. Jag bara låg i sängen och led.
Genom mina vänner på facebook, kunde jag i alla fall kommunicera något. Skönt att ha en kanal ut i världen, så att de visste att jag var sjuk. Men tänk om jag hade dött? Jag kände att jag kunde ha gjort det den måndagen. Andra dagen var något bättre, men svår. Då började jag ringa till sjukvården. Hade ingen ork att ta mig till andra sidan stan för att sitta på en akutmottagning som de föreslog. Tredje dagen hade jag bara lite feber och fick tid till närakuten, där jag bor! Underbart ställe! Konstaterat bakterier på höger tonsill och hög snabbsänka. Penicillin i 10 dagar. Jag överlevde. Jag dog inte den här gången.
Underbart är det att kunna andas igen. Och att börja kunna dricka och äta, fast jag har ingen matlust än. Jag har gått ner över 2 kilo på två dagar. Det är ju bra. Och istället för att börja semestern och resa norrut, ligger jag här som konvalescent hemma i lägenheten och är sjukskriven. Norrland får vänta. Sommaren får vänta. Semestern får vänta. Allt är på ”on hold” för mig. Men ni andra kan göra era saker och det är ju bra det.
Ursäkter är bara ursäkter. Sjukdom är sjukdom. Livet är ändligt.
Att vara sjuk, fick mig i alla fall att ha ro att skriva nu.
God sommar!