Varje sommar jag kommer upp till mitt hus i Norrland, möts jag av en överväldigande grönska, den känns som den kommer fortsätta att växa och växa och till sist ta över allt. Så blir det såklart inte. Så fort jag klippt ner rabarberblomstjälkarna, får jag bättre plats.
I år kom jag senare än jag brukar för jag var för sjuk för att ta mig hit. Och vad möts jag av? Jo, rosor som har dött. Som nakna skelett står de mitt i grönskan och påminner mig om att livet inte bara är grönska. Det är också en påminnelse om livets förgänglighet. Två stycken Aïcha har gett upp helt och den danska honungsrosen har fått sig en allvarlig knäck. Precis som jag fått i vår. Kanske är det en sympatihandling. Som en bild över min inre känsla, som jag inte kunde förklara förrän jag såg rosorna här. Precis så har en del av mig dött i vinter. En del av mig lever och med den fortsätter jag att leva vidare.
Något annat är borta för alltid, kan inte, ska inte ersättas med en ny blomma.
Och så är det bara att acceptera att det är som det är? Jag tror aldrig att jag kommer att kunna acceptera att det som hänt har hänt. Det kan jag acceptera.
Kanske är det sista sommaren här i huset. Min tid som förvaltare av denna plats börjar gå mot sitt slut.
Nu har jag en ny sommar här i norr, att bearbeta och reflektera i och samtidigt ansa och klippa bort det döda i trädgården. Jag ska sköta om mig själv och mitt inre hem, precis som mina yttre hem.
Jag ska ligga i hammocken och gunga och lösa korsord, lyssna på Sommar och vara i mitt hus och trädgård. Jag ska sjunga in en dikt av Rumi om jag får koll på tekniken. Göra klart. Gå vidare. Men att inte se tillbaka på det som var, nej, sån kommer jag aldrig bli. När jag behöver, kommer jag minnas det jag vill minnas och ge mitt hjärta tröst och med leenden minnas allt det goda som var.
And I will always love you. Faktiskt spelar Sommarprogrammet den just nu på radion.
Så är det.