När sommarlovet äntligen står för dörren, känns tiden oändlig. Hela underbara, långa sommaren står där och bara väntar på de härliga sommardagarna med ledighet, sol, värme, bad, blommor, bär, mat och möten med vänner och annat ljuvligt. Förväntningarna är skyhöga, precis som slöjmolnen som drar förbi högt uppe på himlavalvet. Resten av himlen är helt blå såklart!
De underbara dagarna fyller med solen, värmen, baden, maten, kravlösheten, sovmorgnar, stunder att bara vara. Och så finns såklart också åska och regn, blåst och storm av olika slag, allt från storm i ett vattenglas, till konflikter, om det lutar åt det hållet.
Dag efter dag. Vecka efter vecka. Och så till slut, så kommer slutet av sommaren, då vågorna i älven och sjön skvalpande säger: snart är det höst, snart är det höst…
Då är det dags att packa trunken och fara hem till grottekvarnen. Den oändliga sommaren är slut. Bara stråk av den kan finnas kvar, vissa dagar och stunder.

Hösten kommer och känns även den oändlig, även om det finns tröst att få i skogen med dofter, lingon och svamp. Att behöva arbeta känns som en oändlig tid, som aldrig tar slut. Dagarna är långa och mörkare och tyngre ända fram till jullovet. Vid en viss tidpunkt blir dagarna och veckorna till ett pärlband, som blir längre och längre och till slut kommer ljuständartiden och julförberedelserna. Hösten är slut! Det är äntligen jul!

Och sen tar vintern ALDRIG slut. Det är bara oändligt kallt och kyligt och allt är grått och slaskigt när det inte är snö och is. Vad är det för mening med livet egentligen då? Fy så det kan dra ut på tiden innan snön töar och en liten blomma töar hjärtat och hoppet om liv återvänder.

Varför jobbar vi då under våren? Det är den tiden då livets alla under vaknar till liv. Och då jobbar vi som galningar för att bli klara med det oändliga jobbandet som aldrig vill ta slut. Jobb, jobb, jobb. Vad då för? Våren glider förbi som en tidningssvala. Oändligt kort. Varar över dagen bara. Men jobbet fyller oändligt mycket. Längtan efter sommaren är där som i en blinkning.

Och så börjar kretsloppet om igen, som om det aldrig har funnits ett förflutet. Som om det bara finns en framtid. Äntligen sommar.
Och nu? Detta nu! Tja.. nu är det en oändlig tid som ligger framför oss, innan den tiden kommer åter.
Hur ska jag klara det? Jag vet inte. Dag efter dag får gå, med en oändlig längtan.