Veckans danskaläxa känns lite svårare än de tidigare. Det är både att hitta talesätt, huvudsynpunkter ur en debattartikel och en diskussion om artikeln, om den har relevans även i en svensk kulturkanondebatt.
Danmark har en sk kulturkanon. Där finns tolv författare, tolv musiker och musikinriktningar, tolv arkitekter, tolv designer nämnda, osv. Alla skolelever ska under sin skoltid ha fått undervisning om dessa MÄNniskor. Ja, ytterst få är kvinnor och inga? har utländska rötter. Märkligt. Jag tror inte att en sån ens skulle kunna göras i Sverige.
I min kulturkanon skulle HC Andersen vara med, för alla barn ska väl ha hört Den fula ankungen, eller hur! Och Anne Linnet med sin Tusind stykker, för många tror att Björn ”Tusen bitar” Afzelius har gjort den. Och konstnärer från Holland och porslin från Kina osv. Och det var en fransk arkitekt som formgav slottet. Skulle inte han få vara med heller om det var en svensk kulturkanon? Nej, antagligen inte.
Varken språk eller kultur har rötter i varsin likformad rot. Allt är blandat. Mer eller mindre. Precis som vatten. Eller luft. Det är mycket med spännande också att se var kulturer har mötts och upptäcka vilka spår som lämnats kvar. Språk, religioner, mat, design, arkeologi, historia, musik, ja vad som helst för område, så färgas allt av sina möten och omgivningar. HC Andersen reste till exempel till Orienten och blev inspirerad. Inget står ensamt starkt som ”danska författare” ”svensk musik” ”kristet samhälle” utan allt har samma rötter. De mänskliga rötterna. Och inte gömma undan kvinnorna heller. Näpp!