Ibland går det bara inte som planerat. Och då stannar livet upp eller blir i alla fall annorlunda. Nu har jag drabbats av en elak matförgiftning. Sista dagen i Marrakech märkte jag att musklerna inte var som de brukade. Orken var låg. Jag fick verkligen anstränga mig att göra mina sista upptäckter där innan flygplanet skulle ta mig och de andra till Sverige igen. Jag var hungrig, men inget smakade. Jag höll i alla fall ut i alla köerna. På planet däckade jag ihop av ljuden från ett barn som roade andra runtomkring mig. Absolut inte mig. Och jag hade huvudvärk. Jag fick öronproppar och huvudvärkspiller och sov sen mest. Kom hem tack vare en förbeställd taxi, underbart!
Nästa morgon var det som om hela magen exploderat. Och därefter har det varit många toalettbesök, feber, huvudvärk, ingen matlust, sover mest.
Jag har inte varit utanför dörren sen jag kom hem i lördags natt. Världen utanför går mig förbi. Det är som om resan till Marocko inte har varit. Fast jag ser att den har det. Jag har foton. Jag har en fin matta, jag har massor av minnen. Det var inte så här det skulle vara. Men så blev det. En test av tålamod? Styrka? Uthållighet? Inte vet jag. Men det är i såna här lägen jag får öva mig på att be om hjälp. Tack kära ni som handlar åt mig.
Det är skönt att bo själv i såna här krislägen kan jag tycka. Jag behöver inte dela kök och toalett med någon. Min personlighet är inte på topp. Och samtidigt saknar jag en vän. Det är andra gången på ganska kort tid som jag blir jättesjuk och måste vara ensam i det. Det är singellivets baksida. Jag hade en vän en gång som hade en mejlkontakt med en granne varje dag. Kanske behöver jag nu skaffa mig någon sån vän, för att hålla en daglig kontakt, utifallatt något händer.
Nu ska jag sova. Sömn är en bra medicin. Jag ska bli frisk så jag kan börja finplanera mitt kalas. Och minnas att jag red både på dromedar i solnedgången i Essaouira och på mulåsna upp- och nerför ett berg i Imlil. Tålamod! Styrka! Uthållighet! Mod!
Visst har jag det!