Ännu en natt med kaos och katastrofdröm. Då är det skönt att vakna upp och se att allt är som det brukar vara och att jag är hemma i min egen säng. Jag arbetar INTE på internatskola som ser ut som ett slott och har ansvar för massor av barn, varav en har en hund. Slottet, som inte finns på riktigt, har INTE brunnit. Inte bara en brandman har kommit för att släcka, för det brinner ju inte. Ingen är gisslan. Bara i min dröm.
Annars är allt lugnt. Jag jobbar på och eleverna har börjat gå på schema. Jag får väl strunta i att skriva ner vad jag gör med barnen. Bara göra egna minnesanteckningar. Strunta i att använda datorn med eleverna. Strunta i att göra texter och spel med datorn. Strunta i att ha en dator på rummet. Strunta i de sista tolv årens utveckling och gå tillbaka till en datorfri arbetsmiljö. Skriva för hand och kopiera det istället. Ringa och prata med folk istället för att mejla. Skicka vanliga brev.
Det kan ju vara en utmaning det med!