Idag är det söndag och snön hänger tungt på tallarna utanför fönstren. Tidigare snötyngd har brutit av flera grenar i vinter. Hoppas de klarar sig från mer knak.
Knak. Vilket ord! Onomatopoetiskt. Som om vi kan höra ljudet av det i ordet. Surr. Pysande. Klick. Kluck.
Och vad mer händer? Inget särskilt. Frånvaro av energi, planer och passion.
Bästa dagarna är med barnbarnen, med deras lek och fantasi, som hjärtat gläder sig åt, dansar och sjunger.
Sämsta dagarna är med besked om dödsfall och ensamhet, då skrumpnar hjärtat och jag tappar lusten.
Sorgen finns nära mig och lägger sordin på tillvaron. Så är det. Om jag släpper den vet jag inte. Kanske vill jag vara olycklig i resten av livet, jag kan tro det. Vi melankoliska kan ha det så.
Wikipedia: En sordin är en anordning för att skapa en dämpad klang hos ett musikinstrument. Huruvida man använder den beror på om man vill ha dämpat ljud eller inte – användning är alltså inte självklar. Oftast så används den inte.
Nå, ibland finns också glädjen. Inte glömma det. I rättvisans namn. Och oftast är det en balans mellan de två. Bäst att hålla sig där om jag kan bestämma.
Jullovet tar slut idag. Tillbaka till vardagslunken i skolan i morgon. Och tillbaka till firman med terapi och avspänningsmassage. Hurra, hurra! Något att vara glad för där. Jag uppfyllde min dröm och kan stolt arbeta som gestaltterapeut.
Framtiden har jag ännu inte klurat ut. Och inget händer utan mina beslut. Som det nu är, beslutar jag att ha det som jag har det, på alla plan. Overksamhet är också ett val.
Ansvar. Val. Frihet. Uppmärksamhet. Känslor. Andning. Tacksamhet. Njutning. Ok.
Kärlek? Nöjdhet? Separationer? Svårt.
Att hålla fast vid det som varit är lätt och svårast att släppa. Inga dörrar som stängs här och nya som öppnas. Jag vågar inte ta de stegen. Än. Någonsin? Vet inte.
60 år och 1 månad idag. Födelsedagsblomman från Margareta blommar så vackert.