Mörka, tråkiga januari är snart äntligen slut. Ingen månad är så urtrist lång som den. Kanske är det så med starter att början är värst. Lika med terminsstarter, de känns också långa innan det sen rullar på.
Jag jobbar och har börjat sortera ut i högar av papper jag har i skolan. Sånt jag sparat i mitt långa lärarliv. Det börjar bli dags att rensa, också där. Men den radikalaste utrensningen blir när jag slutar jobba såklart. Och jag har ett extra förråd att ha saker i, det känns bra, mer stresslöst.
Stress är inte bra. Jag håller ut ganska bra. Bara ibland når den fram. Idag ska jag till exempel diska veckans disk. Skönt att ingen tjatar på mig om den. Och jag bara tittar på den varje dag under veckan och säger: imorgon! Den svarar inte emot. Helt ok och utan stress. Det är förresten inte alltid jag sparar disken. Det vill jag bara säga. Men ibland är det skönt att slippa och släppa kraven på att ha allt i ordning.

Ibland är det lättare att städa hos andra än hos sig själv. Jag hade en vän en gång, där ville jag både laga mat, baka, städa och putsa fönster. Fast diska kom nog inte först på listan där, om jag ska vara ärlig. Och det vill jag vara.
Ärlighet är ett personlighetsdrag hos mig som är starkt. Och som polaritet finns en tyst överenskommelse hos mig själv att vissa saker ska ingen annan mer än jag veta. Ärlighet behöver ju inte betyda att alla ska veta allt. Emellanåt önskar jag dock att jag inte alltid varit så ärlig. Jag skulle kanske ha varit tyst om vissa saker, men att vara ärlig mot mig själv är viktigare för mig, än att vara tyst mot andra. Jag har inte förstått att det är bra att kunna härbärgera vissa saker också mot vissa människor. Konstigt är det. Jag har inte förstått det förrän nu. Aha! En insikt!

Jag vill att andra ska våga vara ärliga mot mig, och våga säga det de känner och tycker och vet. Inte för att skada eller göra illa. Utan bara för att vi har en sån relation. En trygghet. En tillit.
Jag längtar efter en vän, där jag kan landa i den tryggheten, att vi tar hand om varandra, att vi ställer upp för varandra, att vi kan blotta struparna och ändå veta att vi är ok, som de vi är. En kärlek som vågar vara ärlig, som håller fast och inte släpper. Som krisrådens: Håll om, håll i, håll ut, håll tyst. Lägg därtill: Håll av. Och emellanåt också ärligt talat: håll med.

Här är Paul Simon som sjunger sin American Tune. Michael Moore på facebook hade en annan, yngre version av Paul Simon, på sitt inlägg om presidentens nya dekret att bara kristna flyktingar och inga muslimer ska få släppas in i USA. Ja, det är verkligen konstiga saker som händer i världen. Jag vill bara säga: Jag är kristen. Jag är jude. Jag är muslim. Jag är buddist. Jag är ateist. Jag är människa.

Tillägg: På bara en vecka, har den 45:e presidenten provocerat och piskat upp en främlingsfientlig stämning som upprör både inom USA och i världen. Vad är han ute efter? Inbördeskrig och världskrig? Kommer han vila i morgon söndag? Inte gott att veta.