Vilken tung dag det blev. Dagen som kunde ha varit ljus, glad och lättsam. En vanlig tidig fredagseftermiddag, då stockholmare skulle hem, med påsklov i stadens skolor, hem från jobb, till fredagsmiddag och fredagsmys, passerande, shoppande och flanerande på Drottninggatan som plötsligt och oförutsett blir till mardröm. Gågatan, fri från trafik, blir direkt en farlig plats att vara på när lastbilsterroristen kör i vansinnesfärd en lång sträcka, mejande ner folk och in i varuhuset Åhléns. Bara för att skada och döda så många som helst. För att skrämma och terrorisera. För att bevisa något kanske. För att hämnas kanske. För att göra den amerikanske presidentens ord om Sverige nyligen, till en sanning kanske. Ingen vet än.

Jag vet bara att Drottninggatan har fått en dov förstämning att bära. Jag kommer aldrig kunna gå där igen utan att tänka på alla som satte livet till, som blev skadade, som blev chockade. Att vi har blivit traumatiserade, både som stockholmare och svenskar. Vi vill inte att sånt här ska hända i Sverige. Nu hände det. Som i Paris, Köpenhamn, Nice, Berlin, London och många fler ställen. Vi kan inte skydda oss mot meningslöst våld och terror. Men jag vägrar att låta mig skrämmas. Vi ska gå på Drottninggatan igen. Vi ska göra den till vår gågata igen. Med trängsel. Shopping. Flanerande. Men först ska vi sörja och tänka på alla som drabbades och såg det här. Frid över de som dog en plötslig, meningslös död.
Frid över alla som är kvar.