I tomheten
slår ångesten till.
Så är jag inte tom längre.
Ångesten fyller ut min tid
liksom ett broderi
fyller en duk.
Som en bekant,
väl bekant,
som kommer
på besök.
Kommer.
Goddag.
God dag?
Och går.
Adjö.
Adjö?
På återseende! snarare.
Inte alltför snart bara.
Ångesten den är en välbekant figur, gör sig påmind ibland……jaså du är här nu igen, dig känner jag igen. Blir lika rädd varje gång, fast jag vet att du försvinner lika snabbt som du kom.
Någon sa till mig en gång att ångest är en rädsla för framtiden. Det ger mig fortfarande idag en mening, en vink om att min fantasi tar mig på avvägar. Och jag behöver vara i nuet istället för i framtiden. Boten blir alltså ett skapande nu för mig. Jag skrev en dikt. Jag blir inte rädd, för jag känner min ångest idag. Jag blir mer irriterad tror jag. Jag har liksom inte tid att ha ångest.
Tack för din kommentar, Ilselil!