Käre vän.
Vad jag saknar dig! Och du har låtit mig förstå att du inte saknar mig ett dugg. Tvärtom.
Så fel det blev. Så otrevligt, så onödigt hårt.
Och jag kan inte ta kontakt med dig och du tar inte kontakt med mig.
Så sorgligt, att vi inte kan mötas igen. Att vi inte kan prata.
Jo, jag kan. Men inte du. Du vill inte.
Bara att acceptera. Bara att gå vidare. Jag gör det. Om än motvilligt. Då och då.

Önskar att vi hade kunnat klara av att vara vänner. Men nej.
Jag tänker på att vara öppen, genomskinlig, transparent.
Önskar jag kunde varit mer öppen. Men jag vågade inte.
Och du, du stängde dörren. Och fönstret. Och gick. Som du brukar.

Undrar hur vi hade gjort om vi hade gjort annorlunda. Mer tvärtom.
Du hade sökt upp mig. Jag hade svarat, såklart.
Du hade kommit och jag hade vågat säga hur jag har det.
Vi hade klarat av det som dök upp och vuxit tillsammans.
Kunnat skratta åt våra känsligheter. Kunnat ha roligt och lekt, som om vi båda vore barn.
Jag hade varit dig lojal in i döden. Kärleksfull. Glad i dig.
Du hade vågat dig innanför min osynliga mur. Och jag hade sagt:
Välkommen till mitt universum.

Men nu är det som det är med oss. Du och jag har en oavslutad relation.
I alla fall jag med dig. Den kommer aldrig bli klar. Och det får jag ta.

Käre vän, vi är gamla nu. Ha det bra i resten av livet.
Du hittar säkert någon ny som tycker om dina vanor och självklarheter.
Jag är ointresserad av andra. Har ingen lust. Ingen tillit.
Vill inget mer. Och det är ju sorgligt det.

Ta hand om dig. Och jag tar hand om mig.
Du är du och jag är jag. Som i gestaltbönen:

I do my thing and you do your thing.
I am not in this world to live up to your expectations,
And you are not in this world to live up to mine.
You are you, and I am I,
and if by chance we find each other, it’s beautiful.
If not, it can’t be helped.

Fritz Perls, ur ”Gestalt Therapy Verbatim”, 1969

Adjö min älskling. Kram och kyss.

Trädet talar:
Här står jag halv kvar…

för min vän rasade, när det stormade.

Mina grenar smeker dig, i saknad.