Maj. Äntligen maj. Sol. Värme. Grönska. Blommor. Som jag har väntat! Demonstrationståget har gått förbi utanför och lämnar kvar bilden av de röda fanorna och blåsorkestertonerna här.

Vi har sjungit in våren igår i kyrkan. Jag blev så berörd när vi sjöng Vilar glad. I din famn. Den har jag inte tidigare sjungit. Knappt hört heller. Skriven av poeten och svenska akademiledamoten Kristina Lugn och tonsatt av Benny Andersson, till prinsessan Victorias och hennes prins bröllop.
Det är jobbigt ibland att sjunga om kärlek, när jag inte har någon famn att vila i.
När kärleken är slut. När ensamheten är för stor. När känslan är att vara utan hopp om mer. Jag får leva på minnen. För jag minns hur det var.

Vi sjöng också, tillsammans med publiken, Vårvindar friska. Versen här har jag sällan sjungit, den gjorde också ont i hjärteroten, fast på ett annat sätt:

Hjärtat vill brista – ack, när den sista gången jag hörde kärlekens röst:
Avskedets plåga, ögonens låga, mun emot mun vid klappande bröst.
Fjälldalen stod i blomstrande skrud.
Trasten slog drill på drill för sin brud;
Strömkarlen spelte,
sorgerna delte,
suckande, berg och dal.

Annars är livet som det är, stora beslut ska tas. Har ingen tätt inpå att prata och dela beslut med. Det känns svårt och trist. Men det får gå.
Var vill jag jobba? Hur länge till?
Var vill jag bo? Hur vill jag bo?
Där är jag inte fri att bestämma; banken hjälper mig att sätta gränsen.
Har hundra små beslut med; vad ska kastas, ges bort och slängas.

Och egentligen, det enda jag vill är att vila glad, i din famn. Hur svårt kan det vara?
Kom igen nu!

Kastanjeträden håller på att vakna till liv.