Jag har tråkigt!
På jobbet är det mesta bra. Där rullar dagarna på och jag har vanligen tillräckligt eller lagom mycket att göra. Jag kan själv bestämma mängden oftast.
Hemma är det ofta trist och tråkigt. Jag har inga projekt igång, som griper mig. Jag har en massa böcker att läsa, men inget som engagerar mig mer än en kortare stund. Jag har människor som bryr sig om mig då och då, men ingen ömsesidig daglig kärleksrelation. Kärleken finns inte för mig. Det finns de som vill ha mer än jag vill ge. En del vill ge mer än jag vill ha. Jag provar att flirta ibland, men är mer lättad än besviken när det inte blir något. Jag är inte öppen för att träffa nya män. Kommer jag någonsin bli det? Det vet jag inte.
Jag är utled på att fixa med min lägenhet. Hade jag råd skulle jag engagera en hantverkare för att göra klart det som är påbörjat. Jag har inga danskaläxor för tillfället. Jag har lagt mitt musikprojekt på is. Diktprojektet är vilande. Jag har min kreativitet som inte får utlopp någonstans hemma just nu. Dagarna går, en efter en, i en grå ström och kommer aldrig åter. Jag blir mer och mer lik katten som vill äta p g a tristess, inte av hunger.
Å, så trist allt är! Hör, hur jag klagar. Det är en sån dag idag. Jag har ont i en tå också. Aj! Så tåbeligt!
Det handlar väl om att stå ut med att det finns såna här dagar. Rätt vad det är, blir jag kanske gripen igen av något eller någon som intresserar mig, som jag tappar tid och rum för och vill ge allt till.
Kanske. Hoppas. Snart.