På mitt nya jobb går jag runt och hälsar på mina nya arbetskamrater.
– Hej, jag heter Dana.
– Åh, den som vet allt, säger en.
– Ja just det, kunskap! säger en annan
– Klok! säger en tredje.
Jag förstår att de förstår mitt namn. De kan persiska.

Jag pratar Rumi med en av dem. Jag berättar att jag hört dikten ”Vassflöjten” av Rumi
på persiska. Så vidunderligt vackert språk för en sådan vacker och tänkvärd dikt. Jag njöt. Rumis poesi måste ha blomstrat av bara farten i den persiska språkets vindlande, som musik.
Min arbetskamrat säger att hon ska lära mig persiska.
– Vi tar en rumidikt i veckan!
– Jaaaaaaa, svarar jag.

Mitt rum har fått tre skåp, i tre olika färger. Blågrönt, gult och grönt. Jag sätter upp mina bilder, som redan är i regnbågens färger. Jag har ett regnbågsrum. Såklart!
Igår började det ösregna, fast det inte skulle. Sen kom solen fram. Och på hemvägen lyste regnbågen som en bro på himlen. Undrar vart den bron går…
Bron mellan min danske rumivän och mig finns kvar i mitt minne. Jag saknar den så mycket. Bron mellan andra människor finns. Mellan mig och barnen. Och finns ingen där, så bygger vi en. Vi behöver broar också mellan oss och himlen. En del kallar det för en himmelsstege. Jag kallar det för en regnbåge.