Obalans!!! Tvivel!!! Osäkerhet inför framtiden!!! Mitt liv… som en omålad, vit duk.
Om jag hade pengar kunde jag köpa mig trygghet i precis det rätta nya boendet eller två, som jag behöver. Det har jag inte. Så många andra har mer än jag och bjuder över.
Om jag var yngre kunde jag låta tiden gå utan att göra så mycket, ha is i magen och vänta. Det har jag inte tid till nu. 11 januari måste jag ha ett nytt boende.

Mod-rot. Mod-rötter.

Det är ofrånkomligt att känslorna svajar hit och dit. Jag är ingen stenstod, ingen maskin med på- och av-knapp.
Jag är människa, med rätt att känna. Minsta sak som blir fel eller annorlunda, får mig att skaka till och jag tappar balansen för en stund. Då är det bra att träna den. ”If you don’t use it, you loose it.” Vet inte vem som sa det. Varje dag under hösten har jag tränat att stå på ett ben i taget. På bara några veckor har jag fått en bättre balans. Precis vad jag behöver i dessa osäkra dagar. Känslorna får svaja med. Bara att följa med i vinden. Lättare sagt än gjort ibland. Känslorna är som en temperaturmätare. Det är väl det som är grejen. Att våga vara i dem. Att våga följa med. Att sippra ut det som behöver ut. Istället för att stänga till och förstenas.

Mod-fall. Mod-fälld. Mod-ig.