Jag vet inte vad som händer just nu. Mitt liv skakas om. Och jag ska dessutom flytta.
Så händer det märkliga ting. Först hittar jag mina barnbarns bilder som de målade
28 oktober. På en öde ö och Hulken. Precis vad jag behöver se och vara glad åt. DESSUTOM… strax efter hittar jag ett kanelhjärta. Det har varit försvunnet sedan
18 november 2014.
Jag var i Köpenhamn. Jag skulle arbeta en helg på mitt gestaltinstitut. Jag var på Danmarks nationalmuseum för att se originalet till min guldring. Jag skulle möta en dansk väninna där, vi skulle arbeta tillsammans. Fantastiskt bara allt det.
Det är som sagt i tiden före jul. Museishopen sålde julpynt. Efter helgkursen skulle jag ge mig iväg till en man som betytt mycket för mig. Jag köpte ett större kanelhjärta till honom i present. Jag köpte ett mindre till mig. Vi sågs. Han hängde upp sitt kanelträhjärta i sitt arbetsrum. Han var glad. Han älskar kanel. Jag med. Jag älskade honom.
Jag kom hem. Hjärtat var…. borta! Fanns inte! Försvunnet. Glömt? Jag hade ingen aning. Jag tänkte på det då och då och att jag gärna skulle velat veta vart det tog vägen.
Åren gick.

Idag sorterar jag bland papper och kartonger som ska slängas. I en kartong ligger ett kuvert. I kuvertet känner jag något hårt; bäst att se efter vad det är. Som tur är. Jag kunde lika gärna ha slängt kuvertet. Men en ingivelse stoppade mig. Ja, det var mitt hjärta. I kanelträ. Fortfarande doftande som när jag köpte det. Och han fyller 75 år i morgon. Ja, se, det finns en tanke i det hela. Vi har ingen kontakt längre. Jag skulle önska att vi hade det. Och i min fantasi så ser jag det här som ett tecken. Ett tecken på att han kanske tänker på mig. Jag vet inte. Jag bara tror det. Jag vill tro det. Jag behöver tro det.