Ingenting blir som planerat. Behöver man då planera? Ja, det är min fråga för dagen.
Jag har betalat diskmaskin, tvättmaskin, kyl/frys och spis idag. De ska levereras fredag förmiddag. Men om det finns elkontakter för inkoppling är osäkert. Det vete sjutton om en elektriker har hunnit till lägenheten då, för att dra om all el.
Hantverkarna jobbar på. Nya golvet i hall, kök och lilla rummet är snart lagt.
I vardagsrummet ska parketten slipas. Men om golvet håller för det, kan ingen garantera.
I värsta fall blir det nytt golv där med. Stålarna rinner iväg. Jag bestämmer och någon annan utför.
Rätt höjd på dörrarna fanns inte som jag trodde, ska beställas, tar 8-10 veckor. Bara att vänta.
Köket ska komma i moduler på onsdag. Har målaren då hunnit spackla och måla där i hörnet? Det blev ett missförstånd som jag inte kom på förrän idag.
Jag har fått hjälp att packa. Trots det är mycket kvar. Porslin i tre skåp och alla mina böcker. Inte klart på långa vägar. Hur ska jag orka? Jag är så trött. Har inga krafter kvar. Dessutom förkyld. Märker att det hela tar på mig mer än jag någonsin kunde tro. Men det är bara att vila emellan och sedan orka lite till. Jag sträcker ut min förmåga till det yttersta nu.
Gud vet vad jag sliter, saknar och längtar.

Det jag vet:
– Beställda saker och tjänster tillverkas/levereras/utförs. Ingen återvändo. Allt på en gång.
– Hantverkarna jobbar på. Jag kan inte göra något.
– Vitvarorna levereras på fredag oavsett el och vattentillgång.
– Flyttfirman kör möbler på söndag och resten på måndag.

Planen är att bo i nya lägenheten från och med söndag 17 december – Rumis dödsdag.
Har ingen julkänsla i mig. Blev förvånad över att det snöade idag. Va? Är det december?
Just nu tvivlar jag på allt och känner mig helt utan tillit till att allt, eller det mesta, kommer ordna sig.
Om en vecka vet jag.