Precis så är det, En Söndag I April. I år igen.
Jag har varit på 6-årskalas och tagit en cykeltur för att rekognosera inför skolveckan som kommer. Kan kalla det för motionstur med.
Hemma börjar det likna Ett Hem. Så fort jag borrade hål igår för gardinhållare i köket och satte upp mina gamla gardiner som legat på vänt sedan 2005, så kändes det som mitt hem. Det var länge sedan jag hade en sån känsla för min bostad. Kommer inte ihåg när det var så sist.

När jag öppnar balkongdörren på morgonen hör jag fågelkvittret. I morse kom en skata och gnagde på talgbollen på balkongräcket. Sedan kom en hackspett. Sånt gillar jag. Jag kan ligga i sängen och titta på det. Har aldrig haft så fin utsikt någongång någonsin. Jag kan se solnedgångar. Sjön. Issmältningen i sjön.

Idag har det mesta smält, bara en rand kvar längst bort. Sen är det fritt vatten igen. Ser ner till gamla badstranden, där lärde jag mig simma. Jag minns hur det var simskola. Torrsim i sanden. Kallt. Ingen sol. Ner i sjön och öva. Och glödjen att plötsligt en dag kunna simma ryggsim. Sen minns jag inget mer. Simningen blev en stor del av min barn- och ungdomstid. Jag lärde alla simsätten när jag tränade i Södertörns Simsällskap. SSS. Vi åkte första åren till Nynäshamn för att träna. Mörka, slingriga, farliga vägar dit och hem. Andras föräldrar körde. Sedan tränade vi i Skogås. Buss dit och hem oftast. Ögonen var röda av klor och jag grät när det sved extra mycket. Jag slutade simma långt innan simhallen på Torvalla i Handen blev klar. Ett tag tränade jag småungar i Skogås. Det var fint.
Kanske var mitt öde utstakat att arbeta med barn från tidig ålder. Jag var barnvakt tidigt åt mina föräldrars vänner och tjänade godispengar på det. Nu har jag arbetat i över 40 år med barn i skolan. Dessutom har jag två älskade barnbarn. I allt har jag jobbat i 44 år, sedan jag var 17. Jag längtar efter att få ledigt från skolan snart, att få det långa sommarlovet. Men än så länge är det några år kvar. Sju terminer. Men vem räknar…

Bäst att leva i nuet. Men emellanåt minns jag gamla tider. Jag planerar för framtiden varje dag. Inte alltid blir det som jag tänkt, men det blir till något att hålla mig till i tillvaron, en trygghet antar jag. En linje på livets karta.
När jag var ung hade jag ingen aning om att jag skulle möta så många barn som jag har gjort genom åren. Barnen är bäst. Det går inte att planera möten med barnen. Det blir som det blir. Kontakt. Glädje. Sorg. Frustration. Kunskaper. Kramar. Tillit. Vardagsarbete. Allt möjligt.
I morgon är en ny dag i skolan. Det blir en annorlunda vecka, så mycket vet jag. Hur annorlunda vet jag inte än. Jag har min planering som karta. Sen blir det som det blir. Ännu en dag. Ännu en vecka. Ännu en månad. Ännu ett sommarlov. I sju terminer till, om Gud vill och jag har kraft och ork och är frisk och inte kommer på annat jag skulle kunna göra med resten av livet, som påverkar planeringen. Önska kan jag ju alltid. Tänk att inte veta! Så spännande! Och tur det. Framtiden blir som den blir.