Jag ligger i sängen och tittar på mina fötter. De lever liksom sitt eget liv därnere. Just nu smeker de varandra, de turas om att ge och få, jag känner värmen som går från ena foten till den andra i en ömsesidighet. Båda vill den andra fotens bästa. De känner varandras smärtor. Varje sticka, varje förhårdnad, varje ömmande ställe och värk i den ena foten, känner den andra foten till. När den ena foten haltar, så saktar den andra ner sin fart och stöttar, så att de kommer i takt igen. Hela tiden är det en följsamhet mellan fötterna, för att vägen ska bli så lätt att gå som möjligt, i ett samspel, när de nu ändå går samma väg. Fötterna kan stå stadigt ihop. Och vingla till med. De går. Springer över stock och sten om det behövs. Och sen när de är stilla, finns smeksamheten mellan dem och de kan vila i varandras fot en stund.
Ibland känner fötterna av kroppens ambivalens och kan spegla den genom att stå än här, med den ena foten, och än där, med den andra. Får den ena foten leka en tåramsa, så vill den andra foten genast ha lika, annars blir det obalans. Det vet varenda barn. Och fötter behöver skötas om, ha sköna strumpor och passande skor, vara rena och torra, få omskötta naglar, filas av lite här och var, smörjas in för att må bra och fortsätta gå utan att ha alltför ont. Alla fötter får ont då och då. På dem vilar en hel kropp och vägen kan vara svår och mödosam att gå med. Men fötterna håller ändå ihop i vått och torrt.
Jag märker att jag kan se mina fötter som en liknelse för hur en relation kan vara. Mina fötter möter en annans. Kommer fötterna skynda sig fram i glädje över att få möta den andres fötter? Kommer vi att kunna dansa ihop, skutta, hoppa, gå barfota ihop och visa glädje? Eller blir det mest tramp på tårna och dans i otakt? Kan vi vilja ge och få av varandras fötter, smekas och ge värme ihop alla fyra fötter en stund? Kommer vi lämna varandra med lätta steg i glädje över att ha fått vara ihop ett tag? Eller är det tungt att behöva gå och lämna den andres fötter och aldrig mer få trampa gemensamma stigar? Eller möjligen känna lättnaden över att få slippa träffa just de tårna igen? Jag trampar kanske på någons ömma tå ibland med. Eller någon trampar på min.

Om jag träffar någon som kanske kan komma att bli viktig för mig i framtiden, då kommer jag vilja se hur det går från mina fötters sida sett. Det vore ett annorlunda sätt för mig. Kanske enklare och bättre. Fötterna kommer få välja sina nya lekkamrater. Jag litar till att de vet vad de gör, mina fötter ihop med någon annans. Det gäller för mig att se, lyssna och känna vad fötterna berättar. Kanske vill jag kyssa någons fötter sen och någon vill kanske kyssa mina. Vem vet?

Dana 21 juni 2006