Något jag har hållit på med hela vintern, är att finna plats till mina saker. Det är en utmaning att flytta från en fyrarummare till en tvårummare. Hur tänkte jag? Jag hade bråttom och kunde inte vänta längre. Läget här vid sjön och nära naturen blev viktigare än utrymmet. Så det finns en förklaring.
Att finna plats är också att hitta plats. Den kan vara fördold. Eller ännu inte funnen. Leta vidare alltså.

Sakerna jag har, ska ha en ny plats jämfört med där de fanns förut. Köket är annorlunda. Lådorna och skåpen färre. Skåpen är annorlunda byggda med hyllorna. Det saknas ett städskåp med plats för skurhink och skaft. Dammsugaren har ingen klädkammare längre. Inte jag heller. Saknar en. Balkongen är liten och trång. Jag hade en skänk med målarsaker och verktyg. Nu står den i källaren och luktar illa, efter att en fettlösande vätska runnit ur en trasig flaska. Dessutom har jag inte plats för den uppe. Så jag behöver nya ställen, som inte finns. Eller ha allt i källaren som är fullsmockad. Mer måste bort. Eller hitta nya ställen jag inte tänkt på innan.
Nu är i alla fall stapellådorna borta från köket. Alltid något. De är sorterade som elsaker, gardinsaker, upphängning, skruv och spik, handtag och allt möjligt. Nu kan jag se på köket med andra ögon. Flytta bordet. Det kan stå på olika sätt efter humör och behov.

Det är ju bara saker. Fast inte bara saker ska hitta sin plats. Också människan behöver hitta den. I jobbet, i vardagen, i livet. Jag, som bara har några år kvar till pensionen nu, kan undra över om jag verkligen varit på rätt plats. Försent att ångra mitt yrkesval nu. Men fri att se framåt och göra annorlunda om jag vill. Om jag förmår. Om jag orkar. Det känns viktigt att ta mig tid att tänka efter igen. Vad vill jag? Hur vet jag att det är det jag vill? Är jag verkligen på rätt plats i livet? Det vet jag inte. Jag har inte provat att göra annorlunda särskilt ofta.

Nu har jag i alla fall flyttat själv för första gången i mitt liv. Utan att vara tvungen för att någon annan säger det. Utan att ha någon annan att ta besluten tillsammans med. Själv. Det var väl på tiden!
Vad står min håg till?
Att skriva.
Att vara i en trädgård.
Att sköta om ett hus.
Och att vara med mina barn och barnbarn och deras familjer. De är en gåva.

Min dröm att bli gestaltterapeut tog jag på allvar. Jag är gestaltterapeut.
Min dröm att bo i Danmark en period finns kvar, men är för komplicerad att genomföra så länge jag arbetar.
Min dröm att finna en kärlek finns. Men vem är kärleken? Och var? Drömmen att laga mat, baka bullar och städa och pyssla om en kärleksfull man finns. Och att, så att säga, titta åt samma håll, dela tro och livsåskådning, natur och annat.

Kan det vara så att finna sin plats kan höra ihop med att göra sina drömmar sanna? Antagligen. Så när jag lever ut mina drömmar, då är jag på min rätta plats. Om jag inte vaknar upp ur drömmen och inser att jag är på fel plats. Hellre förr än senare.
Kanske kan pilgrimsretreaten på Wettershus Retreatgård till Kristi Himmelfärdshelgen ge fler svar. Temat är Dags att bryta upp. Jag vill vara öppen inför det. Dock är det en sak att säga det, en annan sak att göra det. To be or not to be. To do or not to do.