Är hemma och sjuk idag. Känner mig så dålig, både i kropp och själ. En riktigt trist dag.
En dag som skulle kunna varit så mycket bättre om jag hade känt hopp. Hopp – hopplöst.
Får trösta mig med lite blommor. Vill ha en gräsmatta full av Bellis. Tusenskönor.

Ser på mina bilder från våren. Såg den här fjärilen på mitt hus i norr. Den tänker inte på något, mer än att njuta en varm vägg att sitta på en stund. Tills den flyger iväg och får något annat att ha fokus på. Och jag fick njuta av att se den. Livets under – underligt.
Ett mysterium som är.

Jag var på en pilgrimsretreat i maj, vid Vätterns strand. Det var så magiskt i naturen. Dimman kom och täckte vattnet andra dagen där. Vi vandrade i tystnad i 7 km utmed Vättern, genom olika skogstyper, på smala stigar, bredare stigar, över bäckar, över berg och kom fram hit. Där såg jag korset på bryggan. Och nu när jag ser bilden igen, ser jag att till och med korset får ha en livboj. Ibland kan det vara så. Jag ber en särskild bön på retreaten. Kanske är bönen som livbojen där?
Ibland finns tvivlet. Tvivel över vägen jag är på och går. Vad vill jag? Vad behöver jag? Och hur vet jag att det är det jag behöver?
Jag vill vandra igen, med andra. Jag vill köpa en båt och komma ut på älven. Jag vill vara nöjd och glad. Jag vill finna ro i det som är.
Jag behöver sommarlov, sommarliv, sommarbad, sommarskugga, värme, närhet, glass, god mat. Leva ett enkelt liv utan större utmaningar. Varför kan livet inte bara vara enkelt? Jag vet inte. Jo, jag vet. Det enkla behöver sin polaritet i det komplicerade och svåra. Så är det. Balansen. Det är den jag vill tillbaka till.