Dags att ge er sommarläsare från Sverige, Danmark, Finland och Norge något mer att tugga på här… Sitter ute, för som tur är fläktar det också. Annars hade jag inte varit här, utan i källaren… haha… där är det som svalast.
Vilken sommar! Säger alla! Vilka brandhärdar! Vilka hjältar som bekämpar eldarna! Vilken badtemperatur! Vilken sol! – fast samma som alltid. Typiskt med denna solsommar på ett sätt, när jag inte alls får sola utan värsta solskyddsmedlet och det vill jag ju inte använda, det är så mycket kemikalier i det som sedan når vattnet. Hellre är jag i skuggan, den goda skuggan. Björken här har vissnat, utom en kvist, som fortfarande är grön. Vidunderlig livskraft!

Sen fungerar inte hjärnan som den ska i värmen alltid: Jag var på väg en sväng till affären nyss. Plockade bort mitt block, pennan, telefonen från altanbordet, för att lägga in det i köket. Sedan, när jag har låst upp bilen, då inser jag att sakerna fortfarande är kvar i handen. Hahaha… jag får skratta åt mig själv, jag bjuder på det! Är det inte värre än så får jag vara glad.

Jag är glad över att jag ÄNTLIGEN gjort slag i saken och köpt en liten båt. Tyvärr blåser det för mycket just nu för att vara ute i den, för jag har ingen motor som fungerar. Behöver en motorkunnig hjälpare här. Men några dagar har jag rott ut och lagt mig vid en sandstrand i närheten. Jag övar på att förtöja, kasta ankar, komma i och ut båten. Ett stort blåmärke och en klump inuti, satte jag på låret. Det fattas en bit relingskant och just där skulle jag hoppa i från sandstranden. Dumt val! Nu sitter minnet av det kvar i kroppen. Jag ska aldrig göra så mer. Och så ska jag laga kanten med nytt kantband. Det är sånt man får göra som båtägare: Fixa med sin båt! Och inte vet jag om jag kan ha den nästa sommar, det vet bara den store guden som har livet i sin hand. Eller livsödet. Eller nåt. In shallah! Om Gud vill.

Tankarna på livets mening och existensen finns som alltid närvarande på ett eller annat sätt i mitt liv. Just nu läser jag dikter av gestaltterapeuten och författaren Seán Gaffney. Hans ord når in som en stånghammare i mig. Och han ger bilder av sin barndom, som liten pojke på Irland, med familj och nära släktingar. Betydelsefulla minnen som ger de fragment som han delar med sig av. Jag blir så berörd.

Dessutom mediterar jag varje dag. En god vän tipsade om tjugoen dagar med meditation med Oprah Winfrey och Deepak Choopra. Mycket vilsamt och hjärnan får sin gymnastik här. Tankar ska tänkas och kroppen känner både sorg och hopp. Jag vaknar varje dag nu och ser fram mot nästa meditationspass. Härligt att ha lediga dagar och tid att tänka klart det jag behöver. Dessutom använder jag sommaren till att förändra vanor jag har, till det bättre. Ett steg i taget. Lite här och lite där. Hoppas jag hinner skaffa mig nya vanor som är mer kreativa för mig.

Denna bild är inte min. Fick den av min syssling i USA.

Nytt jag gör är släktforskningen på nätet. Jag gjorde DNA-test och började göra ett släktträd. Nu år jag ungefär vid 1600-talet och någon gång vid 1500-talet, men hur säkert är det? Njä… inte om man ska lita på andras släktträd. Jag är av naturen skeptisk. Det är en bra egenskap att ha i släktforskningen. I morgon ska jag träffa ett par sysslingar. Det är ju verkligen en rolig biprodukt av det hela, att få kontakt med sina inte direkt så nära släktingar, men ändå så att vi har en gemensam tråd att prata och värna om. Min farmors hembygd står fram på ett särskilt sätt, mer nu när jag känner det förgångna. Trakterna här ikring mitt hus är delar av mina rötter. Det var en ny upptäckt för mig. Det är tryggt med rötter. De håller i oss och håller av oss i bästa fall. Och ändå är det så svårt.

Nu är det svalare i köket och jag håller på att baka bullar. Sommarkanelbullar. I min gula, fina bakskål som jag köpte på loppis förra året i Östersund och som kommer från England. En patenterad skål, som jag alltid har önskat mig. Jag är så glad i den!
Idag provar jag att baka med 25 % mindre jäst. Jag hade inte mer. Jag tror det fungerar ändå. Fast det är egentligen för varmt att baka. Degen klibbar fast i bordet, trots att den är perfekt. Men jag vill ha bullar, så det får gå.

Nu ska jag strax välja passande bilder till dagens epistel. Jag tar jättegärna emot hälsningar från dig som läser på min sida. Men jag förstår att en del vill vara anonyma. Fast varför det? Är du min vän så kan du kanske säga något? Är du inte min vän, varför hänger du då här? Hahaha… Och känner vi inte varandra än, så kanske vi kan bli vänner. Eller hur!
Ha en bra dag i värmen, var du än är i världen och vem du än är.

Till sist mitt nya motto:
En bra dag är en bad-dag!

Namaste!