I morgon är det dags att spela till Lucia. Jag har ont i ömma fingertoppar, för jag har inte spelat så mycket gitarr på länge. Det får gå. Det måste gå. Jag får stå ut. Roligt är att vi är många på jobbet som spelar gitarr. Ett Luciatåg med tre gitarrer till är ju helhäftigt. Och jag har en liten gitarrelev med där, kanske kommer eleven spela med på Luciasången.
Annars gör jag inte särskilt mycket. Bara det jag måste. Har inte så mycket kraft. Och det är ju som vanligt med det. Jobbet tar det mesta av min energi. Tur att jag har ett bra jobb! Vad skulle jag annars göra?
Läsa mer danska kanske? Jag har börjat läsa en roman Ved vejen av Herman Bang. Den ingår i kursen och är skriven på en gammaldags danska. Det får gå det med.
Jag ska fortsätta med vårens danskakurser har jag bestämt. Fast resorna fram och tillbaka till stan är så trista. Jag tycker inte om att vara ute i världen och trängas bland folk på tågen. Men kurskamraterna är roliga och det är något vettigt jag gör, som ger mig mening. Min värld blir lite mindre tom.
Som uppmuntringspresent har jag funderat på att ge mig en resa på sportlovet till Danmark. Om jag klarar att vara ensam där igen. Om jag har råd och hittar en billig resa och billigt boende på vandrarhem. Om jag får kattvakt. Många om.