Jag vaknar upp efter många timmars sömn. Arbetsveckan var ovanlig. Jag fick be om kryckor så att jag kunde gå. Något i knävecket gör så ont så jag kan inte stå och gå ordentligt. Att ha ont, gör att andra delar av kroppen känns friska. Det är ju konstigt. Fast ändå inte. Det som är i figur, är det som är värst. Och just nu är att inte kunna gå ordentligt värst.

Jag har nedräkning inför resan till USA. Det blir spännande. Men om jag inte kan gå? Vad gör jag då? Tar någon annan hand om mitt bagage då? Tar jag med kryckorna? Vad finns det för smärtstillande jag kan ta? Frågorna hopar sig. Att inte resa är inget alternativ.
Jag har i alla fall ingen propp i benet. Det kan vara bra att veta. Men sen fick jag inte veta mer om vad det kunde vara. Själv har jag en lista på alternativ: överansträngning, snedvridning eller inflammation. Eller popliteus. Eller bakercysta. Eller artros. Eller utsliten led, som läkaren faktiskt sa, men som jag inte tror på. Och artros har jag, men den brukar inte störa så här.

Nå, allt går över till slut. Bäst att packa i helgen. Och fundera över livsstilsförändringar. Behöver verkligen göra något åt mig. Sluta med socker till exempel. Lättare sagt än gjort. Men skulle jag, vore det den största vinsten för mig. Vad är det med mig som inte gör det? Ja, det vet jag ju. Men det är för mycket begärt just nu av mig. Kanske i mitt nya år 2019.

Det känns så konstigt med 2019. Två plus ett plus nio är 12. Ett plus två är tre.
3. Alla goda ting är tre. Ett lyckotal. Triangel. Fast ett triangeldrama är högst olyckligt. I morgon är det tredje advent. Jag ser fram emot en helg att dels vila på och dels göra allt jag behöver. Utom sluta med socker. Det väntar jag ett tag med. Kanske är tredje advent också en lyckodag? Vem vet?

Bilderna är det sista av pepparkaksdegen i olika vinklar. Vad ser du? Vad ser jag?