Soluppgång i Barcelona:

Tänk, jag har varit i USA. Och jag har kommit hem. Det trodde jag inte. Och jag trodde inte jag skulle komma dit heller.
Först kom inte taxin, som var förbeställd. Fick ringa efter en annan. Sen när alla satt på planet och väntade på att lyfta, fick vi besked om att planet ställts in. Cancelled! Jag kunde knappt gå, endast korta sträckor, så jag hade kryckor med mig, tack och lov. Vi skulle hämta bagaget som var incheckat, hämta det på bagagebandet och sedan gå till inbokningen för att få en ny resa. Alla resplaner blev med ens helt och hållet ändrade. Jag som hade planerat och bokat resan i augusti redan. Vad var det som hände? Jag säger bara:
DRÖNARE. GATWICK, LONDON 20 DECEMBER. Orden är för alltid? inetsade i mitt minne och kropp. Sabotage och terrorhandling i mina ögon. Hur kan en flygplats bli så totalt överrumplat av dessa flygande manicker? Hur kan man tillåta att vem som helst får äga en drönare?
Alla hade lämnat planet utom besättningen, jag och en annan, som också väntade på assistans och rullstol. Jag lämnade planet i panik. Möttes av tystnad och tomhet och låsta dörrar. Kunde inte ta mig någonstans. Till slut kom assistansen. Han hette Hans och blev min räddning. Han hämtade min resväska och körde mig förbi hela kön och då grät jag ännu mer, av tacksamhet nu. Jag fick ett erbjudande om att resa dagen efter. Nej, det kunde jag ju inte, för workshop på Esalen väntade. Jag kunde inte heller tänka. Jag fick resa till Barcelona istället och sova några timmar på Hilton Hotel. Dagen efter gick ett flyg till Oakland, San Francisco. En dream liner. Fantastiskt flygplan i mina ögon.
Jag kom fram sent på eftermiddagen. Hade missat första hotellövernattningen och anslutningsbussen till Esalen. Fick hjälp av Tom att boka andra bussar, först till San José och sen till Monterey, där Tom hämtade mig för sista delresan till Big Sur och Esalen. Jag var så sjuk på bussresorna. Trodde jag skulle dö. Sms:ade Tom och skrev det. Jag dog inte. Mötte en hemlös kvinna vid busstationen som hette Jen. Hon var så fin. Vi hann prata en stund innan Tom upptäckte mig. Han hjälpte mig till toalett i en restaurang. Jag tänkte på Jen, som säkert inte kunde gå in där.
Sen åkte vi mot Esalen. Jag fick mitt rum, i ett hus som man nådde med många trappsteg, ett rum med två bäddar på nedervåningen och en på loftet. De andra kvinnorna hade lämnat den uppe på loftet till mig. Helt omöjligt. Det förstod hon som var där just då, hon skulle precis sova. Jag fick överta hennes säng. Sen gick jag på toaletten och spydde, två gånger i handfatet och två gånger i toaletten. Nu hade jag inget kvar i magen i alla fall. Fullständigt tom. Mådde illa. Orolig för att jag fått kräksjuka. Tack och lov inte. Men jag var helt utmattad efter tre dygn av dålig och för lite sömn och för mycket oro. Sov uselt återigen.
Dagen efter önskade jag mig bara te, när jag vaknade. Ingen där. Stapplade ner till vakten i nattlinne. Han var ”alone” och de hade ”no room service”. Hello USA! Bara att gå tillbaka och sova lite till då. Framemot eftermiddagen var jag tvungen att duscha, klä på mig och gå ner den långa vägen, nedför trappor och sluttande vägar.
Jag kunde sitta i salen där workshopen nu var inne på det tredje arbetspasset med Qi gong. Jag var helt slut. Ville egentligen bara ligga på golvet, men hittade inga kuddar. Visste inte vem jag kunde fråga heller. Satt på en stol bredvid Seamus.
Matlusten kom tillbaka femte dagen, på onsdagen. Kraften byggdes upp sakta, sakta i den helande miljön. Och efter två nätter uppe i längan med alla trapporna, fick jag äntligen ett enskilt rum. På min bekostnad naturligtvis. De vet att ta betalt. 150 dollar per natt fick jag betala extra. Och det var jag tvungen till. Jag var ju så sjuk efter resan, så jag kunde inte dela rum med någon.
Täcker reseförsäkringen mina extrakostnader? Nej. Betalar Norwegian för mina oplanerade utlägg och sveda och värk? Får svar om 8-10 veckor. Tvivlar på det.
Som tur är har jag tak över huvudet och mat på bordet. Pengarna jag gav till Jen i julklapp, ville hon först inte ta emot. Men när jag lovade att hon kunde göra vad hon ville med dem, sa hon att hon skulle hjälpa andra. Vilken hjälte!

Äntligen på väg!

Första mötet med USA, på vägen till San José: