Vi har varit hos goda vänner i skärgården över helgen, på Djurö, Överby närmare bestämt. Å, vilken god mat vi fick! Och vad vi har pratat! I bilen hem var Leif och jag nästan knäpptysta, orden hade väl tagit slut då…
I huvudet hör jag ”En sång som jag sjöng om sommaren, när ingenting fanns som tog ifrån mig mitt skratt och längesen jag sjöng så bra som då. Jag ställde mig högst upp på vårat berg, högre än någonstans. Man kan inte annat när fåglarna sjunger, när färgerna spelar upp och vindarna tar sig en vals bland alla måsarna, uppe på Överbyberg. Och Vindö Strömmar blommar av segel och båtar med färg. Kom ut här bjuder mamma på blåbär med socker och kylskåpskall fil. Skogen syns långt idag och vattnet minst ett par mil.” Och som pricken över i, när vi gick tillbaka hem från promenaden till Överby brygga såg vi … ja just det, Carl-Anton själv! Vilken lycka!
En olycka var det däremot i närheten av Överby. Vid en militärövning i närheten krockade en båt bakifrån in i en annan och två värnpliktiga drunknade. Det hände medan vi satt nere vid bryggan och hade det skönt i solen och njöt. Vi satt på första parkett och tittade på när folk skulle dra upp en traktor som rullat ner i spa´t vid en sjösättning. Kustbevakningens lilla båt hade precis lagt ut länsar runt om traktorn, när de snabbt gav sig iväg från platsen. Vi hörde båtar som tutade så konstigt och vi undrade varför. Nu vet vi. Så märkligt livet är.