Det är frostigt ute. Jag är inne och tar hand om hushållet, med matlagning och disk. Det är skönt att vara till nytta och att göra något som jag vet att jag kan. Att vara i rörelse och göra praktiska saker är bra.
Radion spelar julsånger. Julstämning känns avlägsen. Ingen tittar på tv. Natten var lång. Ingen mejlar. Alla har sitt att hålla på med.
Att en människa som funnits så länge är borta är svårt att fatta. Alla saker finns där de alltid funnits. På något sätt känns det som om min svärmors ande svävar runtomkring i huset och säger att allt vi gör är gott.
Vi växlar mellan prat och tystnad, rörelse och stillhet, minnen och nuet, sorg och glädje. Framtiden finns liksom inte. Inte än.