Livet är som en transportsträcka just nu. I alla fall emellanåt. Mestadels. Från A-B. Eller från D-F. Från sängen till soffan. Från morgon till kväll. Från måndag till fredag. Från nu till sommarlov. Eller från livet till döden. Från första pillret till sista. Eller från de sista åren som lönearbetare till pensionär. Både en väg att gå och en tid att passera.
Jag är så trött att vara på denna väg.
Och ibland har jag inte ork att flytta på en sak från ett rum till ett annat. Även om det bara tar några sekunder. Ändå ska jag arbeta lång tid till. Jag förstår inte det.
Ja, var är lusten, energin, viljan och orken? Borta!
Här är bara tröttheten, ledvärken, saknaden. Tomheten ekar. Bara att stå ut ett tag till. Rätt var det är kanske det händer något. Benen bär. Smärtan går över. Lusten och energin vaknar och allt blir bra igen.