Nu har liljorna jag köpte förra veckan börjat slå ut. Doften är överväldigande och god. Jag älskar goda dofter, lika mycket som jag avskyr dåliga lukter.
Idag tänker jag på släktforskningen, vad är det som gör det så roligt och vad gör det så tråkigt? Hela tiden dessa polariteter. Även i hur mitt liv är i stort och i smått. Jag har verkligen stora avgrunder mellan det ena och det andra. Och vips, så är jag på den andra sidan. Då går det fort minsann. Kontakt är lösenordet.

Besvikelse är svårt. Det är svårt att inte bli trodd. Som att rörmokare inte tror att det är dålig lukt under diskbänken. Vem kan komma och fixa och TRO på mig, helst känna det själv att lukten där är jobbig att ha. Så luktar det inte hos andra, jag KAN känna skillnad. Så är det att ha en känslig näsa, andra tror inte på mig och är ovilliga att göra något. Sinnesnärvaro är inte alltid bra att ha. Hade varit bra att kunna stänga av och deflektera också. Men sinnen är svåra, de bara är. Jag ser det jag ser. Luktar det jag luktar. Smakar det jag smakar. Hör det jag hör. Känner det jag känner av hud mot annat.

Men härliga dofter är underbara. Det må jag bara säga. Hos den jag tycker om. Hos djuret jag älskar. Hos babyn jag håller om.
Nå vad mer att säga? Jag ska fortsätta söka rätt på rätta mormors far. Han är svår att finna upplysningar om. Kan han ha varit gift med en 17 år äldre änka med fem barn? Det är frågan. Jag ska hem till min mamma och fråga henne om det. Vad tror hon om tysk moral i slutet av 1800-talet. Intressant att söka vidare om.
Reser till Düsseldorf för att leta rötter när skolterminen slutat. Har redan kontakt med en avlägsen släkting. Men hur vi är släkt vete fåglarna. Kanske genom en kvinna som älskade en 17 år yngre man. Utan den mannen hon mötte, skulle jag inte finnas. Det är tänkvärt med.