Jag vet att det inte är jul, inte dags att skriva önskelistor heller. Och det är en sorglig dag med flygkrasch och det är en dag att önska mer än tröst till de drabbade familjerna.
Jag åkte förbi Umeå flygplats norrut i tisdags och söderut igår. Så fort livet kan ändras, på bara några sekunder.

Jag är tacksam för att jag reste och kom välbehållen fram både till Harads, Luleå och tillbaka till Ångermanland.
Jag är tacksam för att jag kunde vara med på min fasters begravning på en mycket vacker plats.
Jag är tacksam för att mina barnbarn finns och jag har pratat med dem båda idag.
Jag är tacksam för att jag har ett fint hus, vill inte ha något annat egentligen. Fast det är långt att resa hit. Det är jag inte tacksam för.
Jag är tacksam för att jag har mat att äta varje dag. I bästa fall orkar jag laga maten också.
Jag är tacksam för att… hm… jag gjort mina sånger och ska spela in dem mer till hösten.
Jag är tacksam för att jag lärde känna mannen som blev min inspiration och livsguide på en del av vägen. Jag är inte tacksam för att vi inte längre har kontakt. Det är en stor sorg, en livslång sorg i värsta fall. Konstigt att den kreativiteten som växte blev som en del av mitt livsverk. Vad skulle jag annars ha gjort kan jag undra? Vad skulle kunnat ha väckt min skapande ådra? Där finns inga svar.

Sen finns annat jag skulle önska var annorlunda. Men nu får det vara nog skrivet för idag.