Det var dags att åka hem till arbete och allt annat som finns här. Lämna mitt fina hus i norr och komma tillbaka till vardagen. Hammocken in i garaget igen. Molnig kväll förra lördagen.
Grannens ask, som vännen Christer satte, börjar bli riktigt stor. Jag tycker om askar.
Jag tycker inte om att mista vänner och goda grannar. Tänker på honom och hoppas han har det gott uppe i himlen.

Kom hem till vissna blommor som var kvar på balkongen. Ett par blommor har fortfarande färg ser jag sen. Riktiga överlevnadsväxter de där tusenskönorna. Önskar jag var en tusensköna, lika vacker och livfull, men inte just nu, varken de eller jag.

Julrosen hänger den med. Ingen av oss är glad. Julrosen har varit vissen länge. Antagligen jag med, när jag tänker efter. Det är alltid trist att resa hem. Och extra svårt i år. Ville helst vara kvar längre. Sommaren är för kort.

Kvar i norr är kamelen. Den får vakta huset medan jag är borta. Skönt att veta att den är där. Min fina kamel. Den handduken har jag suttit på varje gång jag varit ute med båten i sommar. ”Rida, rida, ranka, kamelen heter Blanka.” Eller inget.

Kom hem till en lägenhet som fortfarande inte är färdigrenoverad och hemtrevlig. Nya golvet i köket knakar varje steg jag tar. Underlaget skulle ha tagits bort och gjorts om helt, om allt hade varit rätt gjort. Noggrannhet är en dygd. En hantverksstolthet.
En yttervägg i lilla rummet har en spricka och ska få en gipsvägg över sig. Snart.
En badrumsdörr behöver bytas.
Balkongen blir bytt under vintern eller våren i bästa fall.
Vad med knarrande tröskel i hallen?
Foga kaklet i köket?
Ytterdörren?
Pengarna rinner iväg. Har redan lagt ut en förmögenhet på lägenheten.
Har allt möjligt smått kvar att fixa. Men inte idag. Inte heller i morgon. Jag är vissen. Behöver kärlek, omvårdnad och rehabilitering. Inte heller det idag. Kanske en annan dag… Hoppas.