Här är min lånebil. Lite oväntat att få köra en dieseldriven skåpbil. Men fint, inga fördomar mot knubbiga, gråhåriga gamla tanter där på bilfirman. Det gläder mig. Roligt att köra något annorlunda. Kanske blir min nästa bil en skåpbil? Då kunde jag köra runt överallt och bo i bilen och kunna flytta grejor, om jag skulle flytta. Tja, varför inte?

Då, för ett par kvällar sedan såg solnedgången ut så här. Det är fint att kunna se den från mina fönster i lägenheten.
Men jag känner mig instängd här. Bättre att bo i hus med fin trädgård. Och ha en kärlek till en man. Eller till ett hus, som en vän sa. Vi älskar våra hus numera. Inga män i våra liv. Det är sorgligt på ett sätt. Och ok på ett annat. Jag vill gärna vara nära vän med en man. Men det blir nog inte så igen. Lika bra att acceptera att livet är som det är. Och gråta en skvätt då och då. Och skratta åt knasigheter som dyker upp inemellan. Som att se min lånebil. Som att ha kul med en arbetskamrat en stund.

Sen då? Ytterväggen i terapirummet ska få en gipsskiva som täcker sprickorna där. Äntligen kan någon tapetsera där sen. Men vilken tapet kan passa? Nej, inte den här grå tapeten. Behöver färger i mitt liv och i min lägenhet. Får leta vidare. Kanske något tegelfärgat? Blågrått? Varmgult?
Det vore verkligen skönt att bli klar med allt här hemma. Har bott här i 1 år och 8 månader. Och köksgolvet knarrar vilt. Går det att byta ut utan att ta bort de nya skåpen och allt? Verkar hopplöst trist och grått just det projektet. Knarr knarr!

Tillägg 7 september: Ny tapet uppsatt! Äntligen ett rum att möblera!