Nu är datorn hemma igen och den är lagad för en hiskelig summa pengar. Och på försäkringsbolaget upptäckte kvinnan jag pratade med, att olyckan hade hänt just fredagen den trettonde. Sen tog det tid att få allt på plats igen. Alla lösenord är/var borta ur datorminnet. Officepaketet var borta. Mail fungerade inte. Tur att mejlen fanns åtkomliga på servern.

Det är mycket som datorn har av viktigt innehåll. Kanske är den för viktig? Det verkar ju knasigt att stora delar av livet verkar ha försvunnit, när jag inte har min dator. Man ska älska människor och platser. Inte saker. Men det är väl så som många och jag med lever idag, med våra viktiga saker, telefoner och paddor och datorer och uppkoppling. Datorn är ingen människa, men är ändå som en viktig och ja, till och med älskad relation. Den bygger och nätverkar i mitt liv och skapar kontakter. Rymmer minnen av mina älskade människor och platser, som finns och har funnits i mitt liv. Vad av saker var viktiga förr? Smycken? Något ärvt? En tavla? Sånt kan ju vara viktiga nu med. De fyller tomrummen kanske. Eller är det datorn?
Möjligtvis är det mer i datorn som som behöver fixas, men just nu är det bra. Tur att jag har en iPad som reserv. Tur att innehållet i hårddisken inte förstördes. Inte den här gången. Nu känns datorn som ny med nytt tangentbord och lite annat bytt. Kom ihåg att göra backup!!! Vad är det med mig egentligen, som lever på spänningen att inte uppdatera? Vad är det med mig egentligen? Jag har inte glömt datorkraschen för två år sedan. Men blev jag bättre på att uppdatera? Nix!

Nå, datorer kan gå att reparera. Tur det! Men konflikter med vänner? Ibland går en relation att reparera. Jag hoppas fortfarande att det går. Obotlig optimist som jag är. Eller hopplöst hoppfull. Eller är som en envis åsna? Något är det. Jag är i alla fall inget vidare på att hantera vissa separationer. En del, ja. Andra inte. Jag har nog inte hittat rätt nyckel.