Att säga JA till att göra något, betyder för en del att de måste säga NEJ till något annat.
Det har jag lärt mig mer och mer om denna hösten.

Jag förstod i somras att något var fel. Jag kunde inte förstå varför det tog så mycket energi att laga mat eller ta mig upp ur sängen på morgonen. Jag vet att jag har haft mycket att göra, både på jobbet och hemma. Jag vet att jag har haft mycket stress i mitt liv de senaste åren och både bytt jobb, flyttat till en renoveringslägenhet och varit sjuk. Dessutom är jag ingen ungdom längre. Inte konstigt jag är sliten, både fysiskt och psykiskt. Att vara ensamlevande är inte heller en friskvårdsfaktor. Det är bättre att ha en att bo med, katt eller hund eller människa.
Jag har inte fått gjort det jag vill. Jag har fått sänka mina förväntningar och åtaganden. Slutat gå på sånt jag tidigare klarat och velat, bara gjort det jag verkligen måste. Att åka till stan är en stor utmaning. Jag har varit hemma mer än jag brukar. Jag behöver tystnad mer än ljud. Kroppen vill inte. Tankarna vill inte. Jag har ju lång tid dessutom haft svårt att gå. Därför har promenaderna blivit kortare och kortare, trots att jag skulle ha behövt gå ut mer. Jag har inte träffat barn, barnbarn och vänner lika mycket som jag skulle velat. Inte heller min gamla mamma. Om jag bara orkat. Om…

Så om jag säger ja till att jobba, då gör jag det. Och nej till att göra mera.
Om jag säger ja till att hälsa på mamma, då gör jag det. Sen behöver jag vara i lugn och ro.
Om jag säger ja till att gå till kyrkan på skördevesper, då passar jag på att ta det lugnt nu.
Livet blir enklare. Livet blir tommare med. Livet får stå på vänt. Tills min orkeskurva vänt. Om den gör det. Jag har ingen aning om det. Jag har aldrig varit så här gammal förut och så tätt på och samtidigt så oändligt långt till att gå i pension. Jag vill passa på att göra det jag kan ändå. Lite är också något. Vad var det Lisa Nilsson sjöng? ”Långsamt leder också någonstans.”

Jag har kommit att röra mej långsamt
Det har sina olika skäl
Benen de känns inte lätta
Lusten finns inte där

Och jag har kommit att sluta försöka
Känslan är full av besvär
Magen den blir liksom ihopsnörd
Flödet finns inte där

Men långsamt leder också någonstans
Långsamt leder också någonstans
Och långsamt leder också någonstans
Långsamt leder också någonstans

Jag har kommit att fastna i mönster
När ett steg fram kostar tre steg bak
Där att vakna på fel sida
Det är ingen ovanlig sak

Och jag har kommit att jagas av tiden
Och går i ett tempo som inte är mitt
Mina dygn är mycket, mycket längre
Där skiljer vi oss vitt

För långsamt leder också någonstans
Långsamt leder också någonstans
Och långsamt leder också någonstans
Långsamt leder också någonstans

Och jag vill skrika högt över hela världen
Att jag kan andas av mej själv
Och jag kan flyga runt Vintergatan
Och ta ner månen om ni vill
Men jag vill va’ i lugnet inom mej

Men långsamt leder också någonstans
Långsamt leder också någonstans
Och långsamt leder också någonstans
Långsamt leder också någonstans

Text och musik: Lisa Nilsson