Purpurfärgad
Den här sommaren var det varmt i augusti. Ensam släpade jag mig fram på de torra sandstigarna kring Älvudden vid den stora älven. Humlorna svettades och försökte hitta några blommor som fortfarande gick att suga ut nektar ur. Allt var torrt.
Det var ensamma dagar under solen, för inga grannar var i stugorna. De hade alla börjat jobba. Kring fötterna brukade små blåvingar yra runt på de där tallhedsvägarna, fladdra upp vid varje steg. Men inte nu.
En dag landade en stor svart, nästan purpurfärgad jättefjäril med vita kanter på vingarna framför mina fötter. Den var decimeterstor. När jag såg mig omkring, fanns tiotals stora likadana fjärilar i slyet omkring mig. De var många fler skulle det visa sig.

På stugväggen satt en, hos Björns satt någon till. Jag vaktade katterna hans och satt på hans trapp och fikade med katterna omkring mig. Själv var han iväg till sjukhuset med sonen för att besöka Emma, hans fru och sonens mor. Hon var svårt sjuk i cancer.
När jag googlade hittade jag bilder på svarta nästan purpurskimrande fjärilar med vita kanter och de heter Sorgmantel.

Vi skapade efter den sommaren en ceremoni, som blivit tradition. Den 6 augusti snickrar vi brädbåtar, små farkoster med blommor från pelargoniorna och tända värmeljus i vita pappmuggar fastskruvade. Björn brukar göra en något större planka med brinnande marschaller på.
– Här får du Emma, säger vi och skjuter ut båtarna i vattnet. Saknar dig, säger vi.

Det är alltid vindstilla och klar himmel den här kvällen. Ibland stannar några ljusbåtar kvar på gränsen mellan uddens bakvatten och den djupa strömfåran. De kan ibland cirkla runt där i timmar. Men så far någon av dem plötsligt iväg och glider söderut. Resten följer efter. Det blir mörkt och vi ser små ljusprickar sakta glida nedåt älven.
Efter den sommaren har inte sorgmantlarna synts till vid udden igen.
Vi som är kvar, håller på att leva fortfarande.

Bild på ljusbåtarna: ©Maria
Bilden på en sorgmantel är från Wikipedia.