Vad glad jag blir att ha ett barnbarn här hos mig som övernattningsgäst. Underbart är kort. Alldeles för kort.
Hoppas mitt andra barnbarn kommer hit snart med. Så blir det underbart igen en stund.
Vi hade mycket att göra. Gå på café, handla, göra en odling med ärtskott, diska, (inte jag) prata, dansa, nå, det var väl inte jag då, bada, (inte jag) se på utfrågningar i USA under tiden, (jag) laga mat med förrätt, huvudrätt och efterrätt, (räkmacka, korv Stroganoff, smoothies). Tur att vi kan hjälpas åt och tycker om att äta. Det blir enklare då. Barnbarnet gjorde en dikt om vänskap. Och nattsagan blev kapitel 1 i Alice i Underlandet. En del hann vi inte, att måla bilder till en sång om rymden och att sortera bort leksaker. Behöver städa bort en del till förrådet. En låda då och då ryker ner dit. Fast för sällan och för mycket kvar ändå.
Tänk att gästsängen nu hittat en plats i lilla rummet. Där finns så mycket annat med, men det känns bra att kunna ha en nattgäst i en säng istället för i soffan.
Jag behöver göra plats till mina viktiga papper med. Men VAR? Inte ligga på skrivbordet i alla fall. Nu ligger de i två högar på golvet. Hm… Något måste bort, för att annat ska få sin rätta plats. Det är verkligen ett pyssel att ta tag i ordningen. Har tagit två år hittills och jag har mycket kvar att göra. Önskar jag kunde slänga och ge bort saker lättare. Men det får ta sin tid. Först att skaffa alla saker, sen att göra sig av med dem. Vilken paradox. Det är livet. Livet. Suck!