Alltså, idag har jag varit i en radiostudio och pratat gamla minnen. Ursäkt 1: Faktiskt så är minnet selektivt. Konstaterande 1: Jag älskar mina barn högst av allt i världen. Det gör jag. Mina vuxna barn. Tack för att ni blev så bra! Det är möjligt att det inte kom fram riktigt i intervjun.
Jag var helt slut efteråt. Jag började direkt tänka: Vad sa jag det för? Varför sa jag inte så istället?

Käraste mina barn och alla andra, ni förstår, det går inte att beskriva något så viktigt, som hur allt är innan, under och efter ens barn flyttar hemifrån, på bara några korta minuter. Det går bara inte. Så, nu vet alla det.
Programledaren sa innan vi började att det här ska kännas roligt. Jag tyckte också att det var kul. Jag pratar gärna mer i radio, fast då vill jag ha en chans att göra om och redigera det jag säger. Inte bli så himla gråtmild och tappa rösten och andningen och allt. Det var spännande. Nu har jag en ny erfarenhet. Tack mina barn för att jag fick prata om det här. Tack min medpratare Gunnel. Tack producenten Matz och programledaren Pia. Matz tog bilden på mig. Uppvärmning innan: ”Och så vill jag hälsa till mina barn, och till mina arbetskamrater och till faster och morfar och alla jag känner och ….”
Skönt att vara hemma nu. Fredagskväll. Ska inte göra något alls.