Så där ja! Igår kom jag ännu ett steg på vägen till… ja vad? Att bli äldre! Närmare livets slut. Det är så för alla, kom jag på. Varenda födelsedag. För alla! Och det firar vi!
Hahahaha… ja det är konstigt.
Alla når inte att bli 63. Pappa blev 67. Några vänner med. Det känns lite underligt att tänka så. Plötsligt blir åldern till en djupare tanke. Hur lever jag mitt liv?
Kanske blir vi klokare på vägen. Eller inte. Det är inte säkert.
Helt säkert kom jag i alla fall ännu ett steg närmare till att gå i pension. Två år till i skolan om jag lever och har hälsan. Tja, eller om jag lever. Hälsan är som den är oavsett vad. Fast det vore ju fint att få några år av frihet och må bra nog att göra vad jag vill. Och den som är frisk kan jobba några år till och få en bättre pension. Det klarar jag inte. 65 är min gräns. I alla fall i skolan.
Det är inget fel på att arbeta. Det tror jag att jag vill fortsätta med. Men jag vill vara min egen chef. Det ser jag fram emot. Att skriva, sjunga, läsa, vara ute mer, inte passa tider, släppa taget om vissa plikter.
Jag har lönearbetat i hela mitt liv. Har aldrig vågat ta mig ut på egna ben, i någon större omfattning. Det har inte legat för mig helt enkelt.
Jag började arbeta redan som 10-åring ungefär. Då satt jag barnvakt för mina föräldrars vänners barn. Jag hämtade barn på dagis en period, jag åkte till Brantevik och bodde med ett barn där en vecka, när jag precis hade slutat åk 6. Ansvarsfullt arbete. Hur kunde mina föräldrar låta mig resa dit alldeles själv? Det förstår jag fortfarande inte. Men det var andra tider då. Jag blev nog stor för fort.
Mitt första riktiga lönearbete fick jag när jag var 17 år. Jag har alltså arbetat sedan dess. Oj, över 45 år! Som sagt, nu är det högst två år kvar av anställning. Hoppas jag klarar det. Håller ut. Orkar. Har roligt och gör nytta.