Jag arbetar och har ingen ork till annat. Dagarna är långa och grå. Jag kommer hem senare och senare. Och vad gör det, tänker jag. Ingen väntar på mig hemma, jo katten förstås, och jag kan lika gärna jobba. Hemma somnar jag bara på soffan. Och jag sitter manisk och energilös och surfar runt här och där.
Kanske är andra lika utled som jag på tristessen, för plötsligt visas det nakenbilder på män i bloggarna jag läser. Som om det skulle piffa upp tillvaron. Inte min i alla fall. Jag känner mig inte road alls. Tvärtom. Jag blir bara provocerad.
Jag blir påmind om det jag har stängt av, det som inte längre finns i mitt liv. Jag har ingen man och ingen kärlek. Ingenting. Jag har mig själv. Och katten. Slut.