Ute är det grått och trist. Kommer det ingen vinter alls i år? Verkar inte så. Blir det en tidig vår istället?

Jag tränar på rehabgym två gånger i veckan sedan en tid tillbaka. Roligt att slitet ger utdelning. Jag är ingen träningsmänniska, som en del andra är. Jag är inte en sån som endorfinerna flödar på. Jag blir glad över framstegen och förstår att det är bra för mig och förmår att ge mig det, med stöd från rara fysioterapeuter och artrosskolan. Belöningen blir blommor och en starkare kropp.

Hemma står julamaryllisen i knoppar. Tulpaner finns i alla möjliga färger och minner om våren. Jag såg en orkidée på rehabcentret Sfären igår. Habegäret vaknade och nu har jag en sån. Vad den nu heter.

Idag ska jag vara hemma och ordna med det som behöver göras. I alla fall en del. Det får ta den tid det tar och det som inte blir klart får göras en annan dag. Skönt att ta det i min egen takt, som är långsam.
Min fina gran, som står som ett smycket fortfarande, ska kläs av och dras ut på något sätt. Den har börjat barra mer nu. Det är ofrånkomligen dags. Det gör ont. Det är priset jag får betala för att njuta av granen över jul. Aj! Och granen har ju själv fått betala priset, den dag den blev huggen. Tack för den här tiden kära, fina gran, en vän och ljus i mörkret.