Jag fick frågan av en vän på fb, att lägga ut bokomslag till böcker som jag läst och blivit berörd av, utan att förklara och recensera. Jag gillar egentligen inte såna ”kedjebrev” och att vara med och uppmana mina vänner att göra detsamma. Men något triggade mig att vara med. Det var roligt att välja ut böckerna. Jag fick också fundera på hur böckerna påverkat mig.
Hur blev jag berörd? Varför ville jag ha med just den och inte en annan som jag vet jag läst? Blev jag glad, ledsen, upprörd, uppmuntrad, rädd, när jag läste den? Eller fick jag känna igen mig och andra i boken? Hur pekade den framåt i mitt liv? Sådana tankar fick jag.

Andersens sagor fick jag av min moster i födelsedagspresent när jag var kanske tio år. Min syster fick Tusen och en natt. H.C. Andersens sagor tog tag i mig. Bilderna fyllde mig. Hade jag blivit en annan om jag fått den andra?

Nej, jag läste inte böckerna om Mumintrollen när jag var liten. Men jag kände mig osynlig och Det osynliga barnet blev viktigt för mig i vuxen ålder, både för mig själv och för att se de osynliga barnen i mitt arbete som specialpedagog. Ibland känner jag mig fortfarande som osynlig, till exempel på en gata eller i ett köpcentrum. Finns jag? kan jag undra när alla bara ska fram. Och vilka är som osynliga i mina ögon? Hm…

Dibs söker sig själv fick jag i händerna när jag gick på högstadiet. På engelska Dibs in search of self. Av en man, som bodde hemma hos oss, som fortfarande är en av mina närmaste vänner. Jag ville genast översätta boken. Den berörde mig av en då outgrundlig anledning. Jag kände nog igen mig i att inte vara sedd och förstådd.

Ingen dans på rosor. Tja. Fortfarande på jakt efter mig själv. Och boken gav en tröst, att livet inte är så bra alltid, men att det kan bli bättre. Och sången ”I beg your pardon, I never promised you a rose garden”, sjöng jag ofta ofta. Nej, livet är ingen dans på rosor, men det kan vara väldigt fint också.

Den här boken Andra kvinnor handlar om en kvinna som börjar gå i terapi, precis som jag gjorde. Om vänskap och familj. På gott och ont. Och hon hade en dold talang, som hon aldrig berättade om i terapin. Vad viktigt det är att ge plats åt gåvorna som vi har, att vara och leva i det kreativa rummet.

Fritz Perls, en av grundarna till gestaltterapin, han samlade ihop trådar på olika håll, som kunde vara både helande och kreativa. Gestaltterapin förändrade världen och mig. Här fann jag mig själv. Och när jag åkte till USA för ett drygt år sedan, satt jag på Esalen och läste i boken som Fritz skrev där, In and out the garbage pail. I ett Här och Nu. Han skrev om sitt liv, sitt sökande, sina tre besvikelser, sin väg framåt, genom utbildning till läkare och psykoanalytiker, möten, om flykt och flytt i världen.

Boken om Rumi – kærlighedens digter, förändrade också mitt liv, precis som de andra böckerna. Då, när jag fick den första boken i min hand blev jag nyfiken, läste och översatte en del. Förstod inte allt av Rumi. Och det var ok. Lärde mig mer danska. Den öppnade en dörr till kärleksdikter och sufismen. Jag kunde känna mig som en Rumi, när jag själv flödade av sorgliga kärleksdikter, om separation och annat. Och jag kände en Shams. Nu läser jag sakta, sakta, The forty rules of love, en fiktiv historia, broderad med händelser och skeenden från Rumis och Shams liv då på 1240-talet och genom en hemmafrus liv i nutid, som brevväxlar med en man som skrivit en bok om Rumi. Fantastisk bok. Jag tror jag kan uppskatta den andra boken tack vare den första. Jag har lite bakgrundskunskaper. Känner igen mig. Känner igen andra.

När kärleken till böckerna är stark, då är det viktiga böcker. Undrar om jag kommer hitta fler såna böcker? Eller kommer jag läsa om de jag har? Antagligen. Hoppas det.
Eller skriver jag en ny bok? Korrekturläser en? Eller översätter? Endast framtiden vet vad som kommer min väg. Jag är öppen för allt.