Jag går runt i mitt hus och ser att allt är bra efter den långa vintern. Båtsnurran minner mig om sommarens glädje på älven. Jag längtar efter en ny sommar, med en lättare kropp med mindre ont. Hoppas jag kan simma igen nu efter all träning. Det var hårt förra året att inte kunna gå så bra och inte kunna simma alls. Hade en bakercysta i knäet, lättare att få sånt med artros. Sjukdomar står nästan som på kö nu och det är bara att ta tag i det hela och följa hälsovägen med hopp om en bättring.
Det handlar också om att lägga om min livsföring. Sova, äta, träna, leva sunt helt enkelt. Inte alltid så enkelt att göra, men steg för steg så blir jag bättre på att reglera det och inte falla i fällor. Motivationen är hög. Jag vill kunna simma i sommar helt enkelt!

Och jag inser att livet är ändligt. I ett dags-, vecko-, och månadsperspektiv. Det gör vi nog alla just nu, när covid-19 härjar runtom i världen och särskilt i vissa städer och vissa länder slår det hårt och vi vet inte hur april blir. Inte maj. Inte sommaren. Inte hösten. Framtiden är satt på vänt.

En gammal buddhistisk text visar hur skört och osäkert livet är:

Bland de många levande väsen som ses om morgonen
är det någon, som inte går att finna om eftermiddagen.
Bland de många levande väsen som ses om eftermiddagen
är det någon, som inte går att finna nästa morgon.

Vi människor har mycket att stå till svars för, när det gäller naturens ordningar. Inte vill vi egentligen utrota levande väsen här på jorden? Eller vill vi? Hur ser samvetet ut på de som fäller livsviktig skog och dödar djuren där? Och det är ekonomin som styr. Vi lever för att konsumera. Och nu kan vi inte handla och vi människor kan också dö i denna pandemi.
Jag vet att det blir bättre sen. Jag vet att vi kommer ur det här. Men jag vet inte om människan i stort kommer lära sig att värna jorden och naturen bättre.
Precis som jag måste värna min kropp, måste alla börja med sig själva och göra bättre.
Jag hoppas det. Hoppet bär mig en dag i taget.
Och som någon sa: det är en lyx att vi kan dra oss tillbaka och vara i exil och karantän. Det kan inte alla.

Våren är på väg oavsett hur sjukdomar och oro sprider sig. Stenkulor! Vem leker med såna numera? Ingen va? Jag har i alla fall ett förråd med både sten- och glaskulor, utifall att det kan bli till nytta och gagn igen. För människan behöver leka och tävla och ha roligt med. Dansk tv har förstått det. Där samlar man människorna till att sjunga sina gamla klassiker från Högskolesångboken. Sånt samhället vill att alla danskar ska kunna. Jag sjunger med. Jag saknar mitt danska språk, människorna och naturen där. De har stängt gränserna. Jag får inte vara där. Men jag får sjunga!
I Sverige är det träning som gäller på tv. Hemmaträning. Det är inte min cup of tea. Men bra för de som behöver.

Snart är det påsk, även om vi inte får gå till andakter och påskgudstjänster med musik och körsång i kyrkan där jag bor. Det blir annorlunda.
Jag önskar i alla fall att påsken blir skön och innehållsrik med bra saker att göra.
Jag bakar, mediterar, skriver, tänker, broderar, läser, löser korsord, gör sudoku, pratar med familj och vänner, lagar mat, diskar, funderar över livet, tränar och fotograferar. Och ser på tv och lyssnar på radion och hänger på nätet. Det är nog lite för mycket.
Får se när min skapande gen sätter igång och vill mig något.
Då är det skönt att ha tid till det med.
GLAD PÅSK!