Så är det äntligen sköna maj. Grått, kallt och regnigt. Regnet behövs ute. Men kylan är isig in i märgen. Jag fryser inne till och med.
Och inga demonstrationståg att titta på. Inga röda flaggor hemma heller. Men lite kampmusik kan jag ju sjunga och spela själv. Och jag har skivor att lyssna på.
Så får det bli, denna covid-19-vår. Må det komma bättre tider för alla som nu har det svårt.
Själv har jag det ganska lugnt. Har mitt jobb. Har stöd. Har läkarbesök inbokade för att få veta mer om vad som felas mig. Det känns tryggt att veta att jag är i goda händer.

Och snart är det semester. Sex veckor kvar i skolan för den här terminen. Det ska nog gå.
Nästa vecka blir varmare. Det ser jag fram emot. Vad mer finns att se fram emot? Hm…
Att det ska bli lättare tider. Att slippa vara rädd för att bli sjuk i covid-19. Att äta gott. Att kanske baka en kaka snart. Än så länge har jag inte gått i mål med min viktminskning. Just nu är det stillastående. Fyra kilo till ska bort. Allt för hälsans skull. Och vara rädd om det jag har och kan glädjas åt att jag kan gå, höra fåglarna ute, se det vackra i naturen. Ungefär så. Även om jag ibland drömmer om gamla tider och gamla kärlekar. Nå, det är ok att minnas. Det är också något att vara glad för….