Jag skulle kunna skriva varenda inlägg med början: Jag kan inte förstå…
för det är så mycket jag inte kan förstå.
Idag tänker jag på mitt hus. Hur jag snart har ägt det i tjugo år. Ägt och ägt förresten, förvaltat det snarare, sedan 15 september år 2000, från år tjugohundra alltså. Huset fyllde 88 år för en vecka sedan. Tänk vad åren går, det kan jag inte förstå.
Jag tittade på en bild idag från 1932, då huset var nytt. Det fanns inga träd uppvuxna då. Jag antar att det var lägdor runtom. Kanske med djur som betade.

Hängbjörken, som sedan växte sig enormt stor, var som en smal slana på en bild. Sedan kom en tall och gran på granntomten. De blev också enorma. Min hängbjörk är numera nedsågad till hälften, pga en spricka och fallrisk och grannarnas tall och gran är borta sedan några år. Istället växer andra träd sig stora. Men vilka ska få bli stora? Det är frågan.

Jag håller sly-lönnarna nere, de växer sig för höga annars. Jag klipper dem varje höst till en viss höjd, de får inte bli för höga. Hägg- och rönn-slyet vid garaget är borta äntligen och där ska en häck få växa upp istället, det ska bli som en berså tänkte jag. Men jag får hålla slyet borta i några år framöver, så det inte tar över igen. Suck! Det är alltid ett arbete med att hålla slyet borta. Så är det när tomten inte har en klippt och ansad gräsmatta överallt genom hela växtsäsongen.

Granntomten har också mycket sly, det blir som en vägg, när det inte hålls efter. Det blir fult och mörkt. Och bland syrénerna växer både lönn och häck. Ja, jag menar häck. Säkert också hägg. Det ser konstigt ut. Syrensnåret tappar formen av sånt och mår inte bra av konkurrensen om ljuset.
Vid skaftvägen har jag numera en trädplantering av björk och presumtiva julgranar. Det växer så det knakar. Där fanns förr en ensam björk. Den föll ner över vägen och grannen ringde och sa att den blockerade vägen. Och jag hade ingen aning om att det fanns en björk där. Jag såg den liksom inte och hade inte fotograferat den heller.

Nu känner jag träden och buskarna på tomten mycket bättre än då. Två stora granar har fällts och ett kluster av stora rönnbärsträd under min tid här. De gav karaktär åt tomten, men tog också mycket plats och ljus. Kvar finns stubbarna.

Jag har ett videträd. Det ska vara kvar, där surrar bina i tidig vår. Det kanske är dags för en ny beskäring dock.

Jag har en ask, som kom ifrån ett skott på min förra tomt, där det skulle ha vuxit en hängask. Hängasken försvann och kvar blev detta skott, som flyttades hit och planterades för säg 16 år sedan. Äntligen börjar den växa till sig, det tog tid. Den är nu tre meter hög. Christer, som var min granne här för länge sedan, satte också en ask för säg 12 år sedan, tyvärr alldeles för nära tomtgränsen, och den är nu tja… 12 meter hög kanske. Så olika de kan växa. Det trädet är beskuret en gång och skotten blev långa. Undrar hur hög den kan bli, den växer och brer ut sig över tomtgränsen och det som växer därunder får svårare att klara sig. Än så länge ger den min tomt en bra skugga under varma sommardagar. Jag tycker om askträd. Men blir de 35 meter höga blir det konstigt. Den var satt för att bli hamlad från början, men nu finns ingen kvar som beskär den. Christer flyttade och dog kort därefter. Så kan det gå. Han var en kär och god granne. Han var alltid hjälpsam och snäll. Jag saknar honom och den tiden som var då.

Visst är det konstigt förresten, först finns en önskan om att allt ska växa och sedan ska det sågas ner. Det är som en paradox.
Kanske är det så med vänskaper med, först odlar vi vänskaper, som får växa liksom träd och sedan ska vi huggas ner och skiljas åt. Ibland genom att vi flyttar och ibland genom livets slut, med flytten till oändligheten. Livets träd heter det ju med. Inte Dödens träd.

Nå, jag kan inte förstå att det växer så mycket bland det jag inte önskar. Och det jag önskar, tar tid på sig eller dör. Livets villkor är hårda.
Nu har jag inte gjort i ordning bilder på träden, får se om jag fotograferar något sen. Annars får du göra dina egna inre bilder av det hela. Ok, jag har lagt in foton nu.

Och det jag målade för nitton år sedan tarvar snart ny målning. Undrar om jag orkar det… jag får se vad det kan bli.